Lärare vs läkare

Jag blev faktiskt rätt bekymrad när jag såg gårdagens rubriker om att det går att komma in på lärarprogrammet med 0.1på högskoleprovet. Jobbet är hur viktigt som helst. Lika viktigt som mitt blivande jobb. För inte allt för länge sedan var det svårt att komma in på lärarprogrammet. Hur kan det ha blivit så här? Något måste göras för så här kan vi inte ha det!

När jag började fundera på att skola om mig fanns lärare med som ett alternativ. Jag ville gärna byta tillvaron framför dataskärmen mot att träffa människor och varför då inte bli lärare? Steget till att bli gymnasielärare var dessutom inte så stort eftersom ämneskunskaperna hade jag redan så efter tre terminers didaktik och pedagogik skulle jag ha varit klar. Vad som inte lockade var däremot få utvecklingsmöjligheter, dålig löneutveckling och en enligt media svår arbetsmiljö. Läkaryrket har motsatsen vad gäller de första två. Däremot är väl arbetsmiljön inte alltid toppen med stress och långa  arbetspass. Människor får man träffa i båda yrkena vilket både kan vara fantastiskt roligt och påfrestande. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att jag skulle ha trivts med att jobba med barn och ungdomar. Att jag inte valde läraryrket till slut var huvudsakligen för att det inte var min dröm. Och nu kommer vi till något som jag tycker är intressant. Varför var det inte det? Min farmor som var född 1905 drömde om att bli lärare men fick aldrig möjligheten att studera trots högsta betyg i grundskolan. Hon brukade säga till mig att hon ju gärna hade velat bli "fröken" men att man inte ska sikta för högt. Hon såg på läraryrket på ett helt annat sätt. Att få vara lärare var något fint, viktigt och svåruppnåeligt. Nu kan ju "vem som helst" bli lärare även om alla faktiskt inte kan det eftersom yrket kräver så enormt mycket av en. Det är nog dit vi behöver komma. Att åter igen göra läraryrket är ett yrke att drömma om precis som läkare.

Praktisk prov avklarat!

Den här gången gick det vägen! Jag var så nervös så jag trodde att jag skulle kräkas. Det var länge sedan jag kände på det där sättet inför ett prov. Det var omöjligt att veta innan hur pass väl förberedd man var eftersom både patienten och examinatorn var okänd före provet. Nåväl, jag fick godkänt trots att examinatorn tyckte att jag kunde gjort en hel del av status med patienten i sittande istället för liggande och han tyckte jag missade på neurostatus. Det sa den förre inget om så utfallet blir ju rätt mycket beroende på vem som examinerar. Skönt att ha det avklarat i vilket fall. Jag vill inte göra om provet men skulle gärna se mer av feedback vad gäller både anamnes och status under läkarutbildningen.