Lite mer bekväm i sjukhuskläderna

Det känns som att jag efter fyra terminers klinik börjar känna mig lite mer hemma i sjukhusmiljön. Låter kanske inte så uppmuntrande men för mig är det så :). Kanske växer man snabbare in i rollen som läkarstudent om man börjar tidigare? Jag vet inte men för mig har det varit en jättestor omställning. Tänkte försöka lista de saker som jag tyckt känts mest underliga.

• Att ha på sig sjukhuskläder och se ut som en som vet vart den ska. Patienter frågar en om vägen till olika mottagningar så fort man har sjukhuskläder på. Nu börjar jag hitta lite mer och kan därför svara på de där frågorna. 
• Att ha på sig sjukhuskläder och se ut som en som vet vad den gör. Jag vet fortfarande inte vad jag gör men har börjat förstå att man inte heller (av läkarna) förväntas mer än att få ett hum och en översikt över fältet. Det tar trots allt fem år att bli specialist så ingen tror att du ska kunna allt efter ett par dagar. Däremot tror en del patienter att man vet massor bara för att man har sjukhuskläder. Det är inte fel tycker jag att säga till patienten att man är ny här och du får spara dina frågor till den riktiga läkaren. 
• Att vara den som kan minst på en avdelning. Det känns fortfarande rätt jobbigt ibland. Kanske för att jag i mitt tidigare yrke har haft något av en expertroll i mitt lilla fält. Nu har jag börjat fatta att så kommer det vara och kännas under en lång tid även efter det att man blir klar. Även som AT- och ST-läkare roterar man på olika ställen och får vara den som är ny och ska lära sig. Då kan man visserligen mycket mer men man kommer definitivt fortsätta att fråga någon som vet mer eller har mer erfarenhet. Det är också för mig den stora tjusningen med yrket, dvs att det verkar finnas så mycket att lära hela tiden. 
• Ibland måste man göra undersökningar som är besvärliga för patienten. Det här har jag svårt för. Mycket eftersom jag är student och patienten har ingen direkt nytta av att även jag undersöker. Samtidigt förstår jag att det blir aldrig några nya läkare om vi inte får lära oss. De flesta patienter har inget emot att bli undersökta av kandidater och många verkar tycka det är lite roligt att pratat med en.

Lite mer bekväm känner jag mig nu. Ska bli spännade att se hur den här terminen utvecklas. 

Min näst sista termin

Ja så har det börjat med buller och bång. Det började igår med dugga kl 8:00. Det kanske inte gick så bra men jag får skylla mig själv i så fall. Vi fick information om denna dugga redan i maj. Sista helgen innan terminsstart var fylld av andra saker som fixardag på dagis. Nu ska vi göra klinikdelen av öron-näsa-hals, ögon, psykologi och neurologi. Det blir nog bra men känns i nuläget rätt stressande att vara tillbaka i lämning-hämtning-aktiveter-för-barnen vardagen. Den här sommaren var lång och skön. Nu ska jag gå med jouren hela dagen. Hoppas jag inte verkar allt för dum.

Skolstart nummer 1

Idag börjar terminen för äldsta dottern. Samma klass, klassrum, lärare och fritidspersonal. Mycket lika men ändå olika. Att börja tvåan. Då är man ett år äldre. Nu är det slut på de söta flickkläderna och storlek 134-170 cl tonårsmode tar vid. Önskar att det fanns något mellanting. Det blir en så hastig övergång från söta blommiga klänningar till svart läderimitation.

Nästa måndag börjar jag. 

Läkarbarn och lov?

Jag har precis tittat på läsårstiderna för kommande läsår. Då menar jag inte mitt utan barnens. Precis som tidigare år är det ju en hel del lov. Höstlov, jullov, sportlov, påsklov, alla lediga dagar i maj och juni, samt sommarlov. Totalt sett är det fråga om ca 15 veckors ledighet. Fritids är stängt under fem veckor på sommaren.

Vårt dagis är stängt under två veckor på julen, på alla storhelger och under fyra veckor på sommaren. Det är rätt lång tid. Man kan få sommardagis men jag har inte hört om ett enda barn som varit på det. Dagis presenterar heller aldrig det som ett alternativ så jag vet inte ens hur man gör för att söka det. Kanske är det för att jag råkar bo i ett område där många har flextider och kan vara lediga på sommaren? 

Det går, om man får bestämma semestern själv, att få den att precis räcka till dagisets sommar och julledighet. Dock förstår jag att det kan man knappast räkna med att få göra som läkare. Särskilt inte i början av sin karriär. Det kommer säkert att ordna sig för oss med makens flexibla tider men jag finner hela systemet rätt provocerande. Dagis och fritids räknar med att man för det första ska vara två föräldrar och för det andra att man ska ha något tjänstemannayrke där man själv får bestämma sin semester. En ensamstående som jobbar inom vården får det rätt besvärligt. 

Jag undrar lite över hur läkarfamiljer löser det med loven. Har förstått det som att det ändå är rätt många som är hemma en del i alla fall. Minns att det var väldigt tomt uppe på röntgen under sportlovsveckan. Hörde från någon att det är till sånt man ska spara föräldradagar för då kan de inte neka. Det kanske är en strategi men det låter inte så trevligt. Barnen har det bra på fritids och dagis men lite ledigt vill man ju vara ibland... 

Äldsta börjar bli stor

Har precis lämnat av äldsta dottern till bussen som går till sommarlägret. Hon säger att nästa år vill hon åka till busshållsplatsen helt själv. Nu står jag där en bit bort och ser henne ställa sig i kö, gå på bussen och åka bort. Inte en blick bakåt. Jag gick nog till bussen själv när jag var i hennes ålder och tyckte jag var stor nog för det då. Det känns dock lite i mammahjärtat när man ser sin äldsta glida bort och iväg. Men det är ju det som är målet, dvs att de ska bli stora och klara sig själva. Man vill samtidigt som man inte vill att de ska växa upp. Det handlar som vanligt om en själv och det egna behovet av att vara behövd.

Undrar just om det är därför många säger att deras yngsta syskon blivit så bortklemade. Kan det vara för att föräldern vill hålla kvar det där lilla i det längsta?

Jag är totalt sett stolt över att äldsta dottern vill klara sig själv men lite vemodigt känns det också.

Jobbstart och dåligt samvete

Nu har äldsta dottern lämnats av till sommarläger och yngsta dottern till dagis. Arbetsveckan har börjat vilket helt irrationellt känns rätt ångestladdat. Barnen kommer att ha det bra där de är. Det här dåliga samvetet verkar vara förprogrammerat. För vems skull har jag egentligen dåligt samvete? Tror i ärlighetens att denna gång är det mest för mig egen skull. Den där bilden av bullbakande mamman (jag gillar dock att baka bullar) som är hemma med sina barn hela sommarlovet stämmer inte med verklighetens mamma. Själv var jag hemma hela somrarna men när jag nu tänker efter tyckte jag det var rätt långtråkigt och barnen börjar ropa efter något att göra efter bara någon dag hemma. Intressant är att maken inte har ett dugg dåligt samvete eftersom han tror inte att barnen har det bättre hemma med honom. Beslut som byggs på dåligt samvete är sällan bra beslut. Om känslan skulle styra nu skulle jag hoppa av läkarprogrammet och bli hemmafru men det vill jag ju trots allt inte och hur skulle det kännas för barnen att ha en mamma som gav upp allt för dem. Det skulle nog inte bli så bra. Ett rätt rörigt inlägg men känner mig rätt rörig i ögonblicket.