söndag 15 april 2012
Skickar läkarföräldrar sina sjuka barn på dagis?
Det här inlägget kommer sig utifrån en svidande kommentar som jag fick en gång från äldsta dotterns förskollärare. Hon menade att när det gäller sjuka barn så är läkarföräldrar de allra "värsta" eftersom vi ofta skickar våra (i hennes mening) sjuka barn till förskolan. Nu undrar jag om det verkligen är så eller om det helt enkelt är så att förskollärare och läkare har olika uppfattningar om när man ska stanna hemma. Jag känner starkt på mig att även yngsta dotterns förskollärare tycker att vi skickar dit dottern lite för tidigt efter förkylningar och dylikt. Alltså uppfyller jag väl fördomen om (nåväl blivande) läkarföräldrar vilket kanske är något att vara lite glad över eftersom jag ju vill bli läkare :). Jag undrar vad orsaken till den här diskrepansen kan vara. Kan det vara så att den egna gränsen för vad som är sjukt flyttas upp av träffa många allvarligt sjuka människor på sjukhuset? Eller kan det vara så att personalen på min förskola har lite för högt ställda krav på att allt måste vara tipptopp under dagen? Jag vet inte men helt klart är det att jag och dem har helt olika perspektiv på frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag personligen kunde inte se något sådant samband (kopplat till ett specifikt yrke) under mina flera år som förskollärare.
SvaraRaderaJag tror att det är högst individuellt både vad gäller personalens uppfattning om hur länge barnen behöver vara hemma och föräldrarnas inställning till att lämna sina krassliga barn på förskolan.
Jag har stött på EN kollega (en förskolepersonal) som påstått det du beskriver (jag har jobbat på flera olika förskolor).
Förskolepersonalen använder sig av "Smittan i förskolan" vad gäller barnens återkomst efter sjukdomar. Den boken finns på varenda förskola/fritids. Kort sammanfattning: barnet ska vara feberfri i minst 1 dygn, inte ha spytt/haft diarré i minst 48 tim, barnets allmäntillstånd avgör (barnet måste orka hänga med i verksamheten), sedan finns det ju såklart smittsamma sjukdomar då man inte ska vara på förskolan under en bestämd tid även om man är pigg och feberfri - men det fattar ju varenda kotte :)
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8730/2008-126-1_20081262.pdf
Vilken intressant blandning jag borde då vara - förskollärare och läkarstudent! om man ska nu orka bry sig om din personals teori :)
SvaraRaderaÄr det bara en av denna åsikt eller är det flera som uttryckt samma sak?
Det är bara en som öppet sagt så. Vad de andra tänker vet jag inte...
RaderaJag tror att kombon förskollärare och blivande läkare är en jättebra! Bra att ha ett annat yrke i botten som ger ett annat perspektiv på saker och ting. Dessutom tror jag att förskollärarjobbet ger en bra bas för stresstålighet. Jobbet på tex akuten kan väl inte vara någonting jämfört med att ha en hel barngrupp att hålla reda på? :)
Kanske har detta med att göra att många sätter läkare på någon slags pedestal. Det gör att det blir extra anmärkningsvärt om man som läkare råkat skicka sitt sjuka barn till dagis fast det (enligt personalen) borde vara hemma. Jag tycker själv det är väldigt svårt att veta hur mycket barnen klarar av eftersom tempot på dagis är lite högre än hemma.
SvaraRaderaSkönt att höra att det i alla fall inte är en allmän uppfattning att läkarföräldrar sätter sina sjuka barn på dagis. Det här är en rätt känslig fråga både för mig. Nåväl, det är bara att se tiden an. Tycker att det har blivit betydligt lättare med äldsta dottern som nu går i 6-års. Hon kan ju på ett helt annat sätt berätta om hur dagen varit och självt bedöma om hon orkar med.
Absolut, det är i princip omöjligt att på morgonen under en tidspress avgöra huruvida barnet kommer att orka en hel dag på förskola eller inte (hjälper inte att man är en läkare/läkarstudent :) Samtidigt kan man ju inte hålla sina barn hemma så snart de blir snuviga eller hostiga. Det hoppas jag verkligen att dina barns fröknar har förståelse för.
RaderaTack och lov har varenda förälder en mobiltelefon som han/hon kan nås på. Ifall personalen märker att ett barn inte mår bra.
Om de inte ringer dig under dagen då kan det ju inte ditt "skicka-alldeles-för-tidigt" vara så allvarligt?
Sedan var det oprofessionellt från förskollärarens sida att säga något sådant till dig (att läkarföräldrar är de värsta). Vad är det för stil/attityd egentligen? Jag förstår att du blev häpen och tog illa åt dig. Även om hon kanske inte menade det så får man ju vibbar av framstå som "en sämre förälder".
Sådant här är ju ändå väldigt onödigt och inte borde skapa något problem. Utgångspunkterna: Föräldrar vill sitt barns bästa och knappast någon medvetet lämnar ett sjukt barn på dagis. Mår ett barn dåligt på förskolan så är det bara att ringa föräldrarna.
Tack för pepp! Det känns lite bättre nu när jag fått ventilera mina funderingar :)
RaderaOch nej det har inte ringt under dagen mer än någon enstaka gång så då får jag väl lita på att det trots allt går bra :)
RaderaOj då, undrar i så fall om jag någonsin kommer bli en riktig läkare :o
SvaraRaderaMin dotter är infektionskänslig och har varit borta mycket från skolan, jag har börjat undra om jag håller henne hemma för mycket...
Men rent allmänt så tycker jag nog att läkare är lite tuffare i sin bedömning av sjukdom. Jag har ingen aning om det visar sig på dagis, men för att hårddra lite så krävs det väl lite högre temperaturer innan en erfaren läkare börjar tycka att det är något att bry sig om? Men sen är ju läkare också människor och när det gäller ens egna barn så kanske man är mer försiktig?
Vet inte, spånar bara lite. En annan tanke är att det beror lite på vilket jobb man har. Pressen att ta sig till jobbet är väl större om man har en fullbokad lista med patienter än om man ska sitta på kontoret och göra jobb som lika gärna kan vänta tills nästa vecka. Nog har jag låtit barnen stanna hemma någon dag i onödan för att jag var osäker och kände att det kunde vara skönt med en dag hemma om det funkat för jobbet.
Det där spelar helt klart in för vår del. Jag och maken har båda svårt att vara borta numera av helt olika anledningar så vi är rätt benägna att skicka iväg barnen om vi tror det kan gå. Vi har dessutom en tendens att pressa oss rätt hårt så då sätts ribban förmodligen högre även får våra barn. Hmm, det här låter ju inte alls bra. Dock bra tror jag att reflektera över sådana här saker, dvs hur och varför det kan bli på ett visst sätt.
RaderaDet hör väl till föräldraskapet att fundera på om man gör rätt. Just den här frågan om ribban för friskförklaring är ju väldigt central för läkaryrket så det kanske inte är så konstigt att man funderar en del på det.
RaderaÄr själv tvåbarnsmamma och läkarstudent och anser att det är viktigt att barn får vara hemma och läka ut när de är sjuka och hängiga. Tycker det är för många snoriga barn på förskolan. Vet föräldrar som säger att deras barn alltid har rinnande gulgrönt snor och undrar om de inte inser att dessa barn borde få vara hemma länge en gång för alla och vila och läka ut. Inser att det ibland blir så att barnen är lite krassliga, men det finns grader... Blir även förvånad då min mamma som är förskollärare berättar om en läkarstudent som lämnade in sitt barn som spytt dagen innan under pågående vinterkräksmitta på avdelningen. När personalen säger att de måste gå hem och vänta 48 timmar säger läkarstudenten att hon läser medicin och vet att det inte är vinterkräksjukan. Hoppas att hon hade kört viruspcr på ungen, för annars känns det som att idiotförklara förskolepersonalen... Bara lite tankar från mig. Intressant ämne och bra blogg. Tack
SvaraRaderaPrecis som jag skrev tidigare så tror jag det väcker extra stor uppmärksamhet när en läkare eller läkarstudent gör misstaget att skicka ett lite krassligt barn till dagis. I det fall du tar upp med vinterkräksjukan var det ju rätt och slätt bara dumt av studenten att ta dit barnet. Däremt tycker jag det är mycket svårare med förkylningar. När barnet väl är snorigt har det ju redan varit som mest smittsamt. Därför tycker jag att om barnet är piggt kan det gå till förskolan men måste ju såklart se till helhetsbilden.
RaderaLite googlande på "läkarbarn" ger bland annat den här träffen http://doktormolly.blogspot.se/2010/01/stackars-lakarbarn.html
SvaraRaderaVäldigt intressant läsning tycker jag. Det blir nog lätt så att i jämförelse med all allvarlig sjukdom man ser på dagarna så tycker man att en liten förkylning inte är så mycket. Tänkvärt och något att ta till sig tycker jag.
En annan träff som kom upp var den här kröknikan skriven av en (gissar jag) en son till Hugo Lagarkranz. http://www.expressen.se/kronikorer/mina-lakarparon-ar-nog-okej-anda/
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta åt det. Det kan alltid vara värre :)
Ja, det var ingen rolig läsning det där, verkligen en tankeställare...
RaderaJag tror (fortfarande) dock att det blir så betydligt mer iögonfallande om det är just en läkare/läkarstudent som råkar bedöma fel och lämna sitt krassliga barn (eller om sjukan råkar bryta ut) på dagis.
På VC där jag gör praktik nu jobbar alla läkare som är småbarnsföräldrar max 75%.
Sedan tänker jag på en läkarfamilj på den tiden jag jobbade på förskolan som lyckades pyssla ihop sina jourer/helgpass på ett sätt som gjorde att deras barn aldrig behövt vara på förskolan mer än 7 tim/dag.
Jag själv gick väldigt mycket i sådana tankar när jag precis började läkarprogrammet och de återkommer ibland nu med, fast mer sällan. Jag tror att det fixar sig och att jag hittar ett sätt att kombinera jobb och familj.
Jag är övertygad att du gör det också. Dessutom är dina barn inte så små längre när du tar examen.
Skönt att höra att de finns de som får ihop det. Allmänläkare tycker verkar bra på många sätt förutom då att jag tycker det känns lite för brett för mig. Å andra sidan har jag ju inte varit på VC mer är under preklin så får väl se hur det känns i T11 sen när det är dags igen.
RaderaTack igen för pepp! Jo jag tänker och hoppas att det kommer att bli bra. Jag kommer ju trots allt ha barn som är 4 och 8 när jag blir klar. Hur många barn har du och hur långt har du kvar? Skulle vara roligt att få veta lite mer om du vill berätta.
Jag har 1 barn född i slutet av 2009. Jag vill gärna ha fler barn men får nog vänta några terminer. Jag läser på KI. Snart i slutet av preklin.
RaderaDå är ditt barn och min yngsta i samma ålder. Det är roligt men ack så intensivt mellan varven :)
RaderaJag var 30 när jag började på läkarprogrammet. Snubblat över din blogg av slump från andra med.stud bloggar, i höstas tror jag var det och blev fast. Jättebra blogg och jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
SvaraRaderaHej och välkommen till bloggen! Det var roligt att höra att du tycker den tillför något för dig. Tufft är det mellan varven men väldigt roligt att börja om på ny kula tycker jag. Jag var 33 när jag började och har nu hunnit bli 37. Ingen ungdom längre men faktiskt en del fördelar med det också nu på kliniken.
RaderaJag är en och samma anonym som skrev 10:38 (1 barn) och sedan tänkte lite till och skrev 10:43 (om åldern och hur bra din blogg är :) Jag blir någonting 35.5-37 år när jag tar examen (beror på om det blir studieuppehåll på vägen). Kände mig "för gammal" redan när jag började söka in på programmet 28 år gammal och känslan infinner sig då och då (tänk vad bra det skulle vara att befinna sig inom AT eller ST nu istället för att nöta in preklin). Men å andra sidan förstår jag ju att jag kommer att ha ca 25-30 år i mitt nya yrke. När man blir färdig lär det spela mindre roll med några år hit och dit. Absolut, det finns en hel del fördelar med att vara lite äldre. Det har jag känt på mig med de få dagar vi var ute på VC och sjukhus. Tack ännu en gång för en fin blogg!
RaderaDet är lite speciellt att göra just det här när man är äldre och har familj. Lustig blandning mellan att vara grön kandis på dagarna och ansvarsfull mogen medelålders kvinna på fritiden :)
RaderaVi kommer att ha många år att jobba ändå men håller med om att det känns lite segt ibland. 5.5 år är ju ganska lång tid även om jag tycker att de här tre åren ändå har gått ganska fort.
Hej!
SvaraRaderaOj, min ångest över åldern blev inte bättre nu. Om allt går vägen kommer jag BÖRJA läsa när jag är 39 år. Skulle man kunna få en ÄRLIG reflektion på det? Jag har en universitetsutbildning och har arbetat inom mitt arbete (juridik) i 15 år. För mig själv är det inga problem (vilket så klart är det viktiga). Jag kommer vara över 50 år när jag är färdig specialist (!) men har då minst 15 år kvar att jobba (har inga planer på att sluta vid 65 år). 15 år är ändå en ganska lång tid och för mig handlar det om att jag den dag jag börjar utbildningen lever min dröm! Hela resan är början på något nytt och målet är inte "när jag är färdig". Men skulle som sagt vilja ha lite ärliga tankar om detta och om du/ni vet hur man ser på detta som arbetsgivare? /Mio
Jag håller helt och hållet med Mamma och läkarstudent.
RaderaJag inbillar mig att vissa arbetsgivare ser en fördel med de som är klara med sina föräldraledigheter och VAB :)
Jag har funderat lite på saken vad gäller arbetsgivare och ålder. Själv har jag aldrig bekymrat mig över att jag kommer att vara äldre än de flesta andra när jag söker mitt första jobb. Har talat med flera och en reflektion är att som det ser ut nu så anställer man ändå inte precis med perspektivet att personen ska jobba där i 40 år. Attraktiva specialiteter där det är mycket konkurrens kan vara svårt att få men så är det ju för alla. En ung person kanske däremot har tid att vikariera i väntan på en ST öppning. För egen del känns det som att jag vill bestämma mig för specialitet relativt snabbt. Sen tänker jag som så att det man tycker om att göra blir man ofta bra på. Även om jag ibland är väldigt trött så tycker jag till slut att det roliga och intressanta ändå överväger de jobbiga bitarna.
SvaraRaderaKort och gott tycker jag du ska satsa på din dröm. Vem är jag dessutom att tycka annorlunda :) Och nej, jag tycker inte du är för gammal.
Tack för svar! /Mio
SvaraRaderaHamnade här genom en Google sökning (på helt annat ämne). Jag tror i alla fall inte det skulle vara något unikt för läkare/läkarstudenter att lämna sina sjuka barn på förskolan (eller skolan). Jag ska lämna in mitt x-jobb på måndag för att bli fsk- lärare men kommer ha behörighet i ämnen för grund/gym- skolan också. Har läst "för många" högskolepoäng. Hur som haver, jag har jobbat extra i förskolan och lite i grundskolan samt haft vfu (verksamhetsförlagdutbildning)i förskolan. Det är alla sårets föräldrar som lämnar sjuka (jag räknar sjukdom som: feber, kräkor och diarré). Som förälder har jag upplevt föräldrar som sagt "h*n har diarré men jag har inte tid att vara hemma." dessa har varit: lärare, butiksbiträden, uskor, sskor, läkare osv. Skulle mer tro det handlar om vilken moral man har gentemot andra. Vissa bryr sig helt enkelt inte om ifall ens egna barn smittar andras barn. Förra veckan var min snart åttaåring hemma hela veckan från skolan pga kräka/diarré, jag tänker att jag hellre har honom hemma och förlorar några kronor i inkomst, än att han härtill skolan smittar ner barn och föräldrar samt personal så de också förlorar inkomst. Fast jag tillhör de medmänskliga. Andra gör inte det och de är väl vad som gör oss unika. Vilket svammel! Blev bara så intresserad av inlägget :). Lycka till med studierna! Ni är toppen som fixar de ansvaret ni har :).
SvaraRaderaRoligt att du hittade till min blogg och tack för kommentarerna! Det här har varit en rätt knivig fråga för mig och det har varit väldigt intressant att och roligt att få så mycket gensvar. Lite glad blir jag av att höra att du sett liknande beteende från andra typer av föräldrar. Ja det är inte alltid lätt att få ihop det.
Radera