Har precis lämnat av äldsta dottern till bussen som går till sommarlägret. Hon säger att nästa år vill hon åka till busshållsplatsen helt själv. Nu står jag där en bit bort och ser henne ställa sig i kö, gå på bussen och åka bort. Inte en blick bakåt. Jag gick nog till bussen själv när jag var i hennes ålder och tyckte jag var stor nog för det då. Det känns dock lite i mammahjärtat när man ser sin äldsta glida bort och iväg. Men det är ju det som är målet, dvs att de ska bli stora och klara sig själva. Man vill samtidigt som man inte vill att de ska växa upp. Det handlar som vanligt om en själv och det egna behovet av att vara behövd.
Undrar just om det är därför många säger att deras yngsta syskon blivit så bortklemade. Kan det vara för att föräldern vill hålla kvar det där lilla i det längsta?
Jag är totalt sett stolt över att äldsta dottern vill klara sig själv men lite vemodigt känns det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar