Jobbstart och dåligt samvete

Nu har äldsta dottern lämnats av till sommarläger och yngsta dottern till dagis. Arbetsveckan har börjat vilket helt irrationellt känns rätt ångestladdat. Barnen kommer att ha det bra där de är. Det här dåliga samvetet verkar vara förprogrammerat. För vems skull har jag egentligen dåligt samvete? Tror i ärlighetens att denna gång är det mest för mig egen skull. Den där bilden av bullbakande mamman (jag gillar dock att baka bullar) som är hemma med sina barn hela sommarlovet stämmer inte med verklighetens mamma. Själv var jag hemma hela somrarna men när jag nu tänker efter tyckte jag det var rätt långtråkigt och barnen börjar ropa efter något att göra efter bara någon dag hemma. Intressant är att maken inte har ett dugg dåligt samvete eftersom han tror inte att barnen har det bättre hemma med honom. Beslut som byggs på dåligt samvete är sällan bra beslut. Om känslan skulle styra nu skulle jag hoppa av läkarprogrammet och bli hemmafru men det vill jag ju trots allt inte och hur skulle det kännas för barnen att ha en mamma som gav upp allt för dem. Det skulle nog inte bli så bra. Ett rätt rörigt inlägg men känner mig rätt rörig i ögonblicket.