En handledare talade nyligen om att det är under de här åren som man skapar sig ett förhållningssätt som läkare. Det där talades det en hel del om under preklin men jag undrar just om det inte hade varit bättre nu eftersom det då var rätt mycket torrsim. Eller åtminstone var det så för mig eftersom jag aldrig tidigare arbetat inom vården. Vissa aspekter med läkaryrket har jag personligen svårt för. Till exempel, hur säker på sin sak ska man vara för att kunna låta säker? Jag har vanan (eller ovanan) att sätta ribban rätt högt och ibland tror jag inte det är till gagn varken för mig eller patienten. Man blir ju rätt otydlig om men hela tiden lägger in små brasklappar eller ord som "möjligen", "med stor sannolikhet", eller "som jag förstått det". Samtidigt tror jag det skulle märkas i mitt fall om jag försökte spela någon slags teater. Problemet med medicin är att det inte är någon exakt vetenskap. Statistik är inte heller till någon stor hjälp. Den kan inge hopp eller förtvivlan men säger inget om hur det kommer att gå för den patient man har framför sig. Även om femårsöverlevnaden för en åkomma är stor, låt säga 90%, så är det ju allt eller inget för den enskilda, dvs ingen dör till 10%. Detsamma gäller många läkemedel där man inte kan veta säkert om ett läkemedel kommer att ha given effekt. All den där osäkerheten måsta jag lära mig att leva med. Man vill ju heller inte förstöra förväntanseffekten som ofta kan vara betydande...
Ja, det här med förhållningssätt är något jag kommer tillbaka till så sätter min första etikett på det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar