Lilla tonåren

Äldsta dottern är på väg mot sitt sjätte år. Jag kan verkligen inte uttala mig om sexåringar i allmänhet eftersom jag bara har erfarenhet av en enda. Dock kan jag verkligen förstå varför åldern kallas för "lilla tonåren". Dottern är slängig i kroppen och dänger i både det ena och det andra. Hon välter dricksglas och tar ofta i för mycket eftersom hon inte tycks förstå sin egna styrka. Mot lillasyster kan hon vara både snäll och bufflig och verkar inte alltid förstå skillnaden... Känslolivet åker berg- och dalbana. Igår bröt hon ihop för att kompisen inte var hemma när hon ville leka. Det sociala börjar bli viktigt och mitt och makens sällskap börjar väga mindre tungt än kompisar. Samtidigt är hon ju liten på många sätt fortfarande men hon kan nu så mycket att hon är redo att pröva vingarna. Jo visst är hon redo, och visst är mammahjärtat stolt men kan inte låta bli att känna nostalgi över hur fort barnen växer.