Stress på gastrokirurgen

Gastroplaceringen har varit en otroligt hektisk och lärorik tid. Man slungas mellan ronden som ska gå blixtsnabbt för att hinna med operationsschemat, operationerna där vi studenter visserligen inte behöver göra mycket men ändå ska försöka förstå och hänga med, mottagningen där man träffar en ny patient kanske var 20:e minut eller oftare, och avdelningsarbetet där det gäller att skriva in patienterna så snabbt som möjligt för att de ska hinna prata med narkosen. Vårdtiderna efter operationerna är mycket korta så det är stor omsättning på patienter på avdelningen. Jag upplever den här placeringen som stressig på så sätt att det finns så lite tid för reflektion och återhämtning mellan varje patient. Nu när helgen har börjat känns det svårt att lämna veckan bakom sig. Jag har lärt mig mycket under den här tiden men undrar om jag skulle orka med i längden. En läkare sade, när jag tog upp frågan, att med erfarenheten kommer lugnet också och kanske är det så.

Gastrokirurgi

Nu har jag varit en vecka på gastrokirurgen. Det har varit en helt ok vecka där man fått se en hel del och dessutom klarat av att hämta på dagis. Gastrokirurgen är indelad i övre och nedre gastro och just nu är jag på nedre vilket handlar om allt från Treitz liganment och nedåt. Nu ska vi läsa på om kolon och rektalcancer och det passar ju bra för min placering. Av de sjukdomar jag stött på hittills på nedre gastro kan jag ganska säkert säga att mina barn inte har någon av dem vilket är skönt. Jag har utvecklat en hypokondri å mina barns vägnar sedan jag började den här utbildningen samtidigt som jag paradoxalt nog tydligen har förhärdat mig mot åkommor såsom förkylningar, vilka jag tycker är inget jämfört med hur sjuk man kan vara... Totalt sett kan man väl säga att gastrokirurgi faktiskt verkar vara intressant med en ganska stor spännvidd av patienter och åkommor. Men, nä, det blir nog ingen kirurg av mig. :)

Skickar läkarföräldrar sina sjuka barn på dagis?

Det här inlägget kommer sig utifrån en svidande kommentar som jag fick en gång från äldsta dotterns förskollärare. Hon menade att när det gäller sjuka barn så är läkarföräldrar de allra "värsta" eftersom vi ofta skickar våra (i hennes mening) sjuka barn till förskolan. Nu undrar jag om det verkligen är så eller om det helt enkelt är så att förskollärare och läkare har olika uppfattningar om när man ska stanna hemma. Jag känner starkt på mig att även yngsta dotterns förskollärare tycker att vi skickar dit dottern lite för tidigt efter förkylningar och dylikt. Alltså uppfyller jag väl fördomen om (nåväl blivande) läkarföräldrar vilket kanske är något att vara lite glad över eftersom jag ju vill bli läkare :). Jag undrar vad orsaken till den här diskrepansen kan vara. Kan det vara så att den egna gränsen för vad som är sjukt flyttas upp av träffa många allvarligt sjuka människor på sjukhuset? Eller kan det vara så att personalen på min förskola har lite för högt ställda krav på att allt måste vara tipptopp under dagen? Jag vet inte men helt klart är det att jag och dem har helt olika perspektiv på frågan.

Tiden rusar

Hjälp, nästan en hel månad har gått sedan jag skrev sist. Nu är påsklovet slut. Vi hade faktiskt påsklov under den här kursen. Helt otroligt efterlängtat var det. Jag har inte gjort annat än inte pluggat. Kommer säkert att straffa sig men känns helt klart värt det i nuläget. Jag och barnen har varit iväg på resa medan maken stannat hemma och jobbat. Inte alls så orättvis uppdelning som det låter eftersom maken verkligen gillar att jobba :). Nu har klinfysveckan börjat och EKG skall nu slutligen tolkas på någorlunda rätt sätt. Anestesi och patologi har också hunnits med. Ingen av dessa två specialiteter är något för mig. Patienterna bara somnar ju på anestesin och på patologen ser man mest bitar av patienterna. Jag vill gärna träffa levande och pratbara patienter. Nu hörde jag dock en äldre allmänläkare som tyckte att han skulle ha gått in i röntgen eller patologi istället eftersom det kändes slitsamt att jobba på vårdcentral. Det är svårt att se framåt så långt och alldeles omöjligt att veta hur det kommer att kännas efter ett antal år inom en viss specialitet. Man kan i slutändan bara fatta beslut på den information man har idag och hoppas att det blir bra till slut.