Psykiatri

Nu går jag på psykatriplaceringen. Det är lite som att börja om igen. Psykiskt status skiljer sig en del från somatiskt status och i veckan satt jag i två!! timmar med mitt diktat. Patientbesöket tog 1 timme och 40 minuter så det fanns en hel del att fundera på i efterhand. Att möta människor som har ont i själen väcker en hel del hos en själv. I alla för är det så för mig. Roligt och förvånande är att så pass många ändå blir hjälpta av den behandling som finns att erbjuda. Det är dock brist på läkare inom specialiteten så köerna är orimligt långa.

En sak som jag tycker är väldigt tänkvärt är hur vi talar om människor med en psykiskt sjukdom. En professor påpekade att många (inklusive en del läkare) sägar "de schitzofrena" om patienter med schitzofreni. Att säga så gör människan till sjukdomen. Schitzofreni är visserligen en sjukdom som vi inte riktigt förstår etiologin till och som kräver livslång medicinering men så är det ju med hypertoni och diabetes också. De flesta tänker väl inte på dessa patienter som att de främst är sin sjukdom. Viktigt att tänka på tycker jag.

Psykiatrplaceringen har hittills i stort sett varit bra. Får se hur nästa vecka blir. Då kommer jag att vara på psykakuten.

Ögon

Tiden bara flyger iväg. Ögonplaceringen som var rätt kort har redan kommit och gått så att säga. En väldigt trevlig placering med en engagerad professor. Ögonoperationer görs under mikroskop med pyttesmå instrument. Man verkar kunna hjälpa väldigt många patienter och kataraktoperationer görs på löpande band med patienten i lokalbedövning. Operationen tar 15-20 minuter. Det verkar på det hela taget vara en rätt teknisk specialitet med en hel del instrument att hantera. Den engagerade ögonprofessorn tog sig tid att förklara för mig hur astigmatism och korrigering fungerar. Efter 10 minuters prat om ljusvågor och vektorer var jag helt borta och vid en typ ja eller nej fråga avslöjades min förvirring då jag svarade fel... Dagen lärdom av det är väl att det är bättre att säga till i god tid att man inte fattar då det annars är slöseri med pedagogens tid.

Sluta skämmas

På sista tiden har jag i det privata livet börjat skämmas mycket mer än tidigare. Jag skäms för att ha råkat kläckt ut mig något olämpligt till någon. Jag skäms också för att jag ibland glömmer en del viktiga detaljer om bekanta som jag träffar på stan eller andra platser. Ibland skäms jag för att jag inte lyssnat tillräckligt bra och inkännande när jag pratat med någon. Jag har ännu inte börjat skämmas för att jag ibland tappar humöret men det kommer väl strax det också. :)

Jag har inte förstått varför jag skämts men nu har jag börjat komma lösningen på spåren. Visst är det väl så att omgivingen förväntar sig lite mer av en läkare och till och med av en som är läkarstudent? Man förväntar sig att en läkare ska ha en högre moral och på alla sätt vara en bättre människa än genomsnittet. I alla fall känner jag att det är så. Det är lätt att tänka att "men hon som ska bli läkare hur är det möjligt att hon kan vara så glömsk och virrig" till exempel. Man blir satt lite på piedestal och då är det lätt att falla också. 

Det är bara att inse. Jag gör misstag och kommer att göra fler vad tiden lider. Det gäller att utarbeta en strategi för att slippa skämmas. Just nu tänker jag så här: Kan jag göra något för att rätta till mitt misstag? Om ja, gör det. Om nej, lär dig av misstaget och sluta skämmas. Ibland funkar det riktigt bra.  

Familjevänliga specialiteter

Nu har jag snurrat runt på en del olika avdelningar på sjukhuset och har dessutom börjat fundera allt mer på framtiden. På varje ställe har jag funderat på huruvida specialiteten fungerar med famljelivet eller inte. Kriterierna är egentligen inte så många eftersom jag vet för lite än hur det verkligen är att jobba men just nu tänker jag att specialiteten inte ska vara jourtung och att det ska gå att gå ner i tid om man behöver.

Här är några exempel på familjevänliga specialiteter:

• Allmänmedicin (talade med en allmänläkare i veckan som sa att det var lätt att gå ner i tid)
• Dermatologi (verkar vara inga jourer)
• Ögon (inga nattjourer vad jag kan se) 
• Patologi (en handledare sa att det var ett stort plus för henne att det är bra arbetstider för familjen) 
• Klinisk farmakologi, genetik, kemi och fysiologi.
• Geriatrik
• Psykiatri
• Radiologi
• Miljö- och socialmedicin
• Försäkringsmedicin
• Rehabilitering

Jourtunga specialiteter är (från mitt perspektiv):

• Internmedicin
• Barn
• Gynekologi och obstetrik
• Infektion
• ÖNH
• Anestesi
• Gastrokirurgi
• Kärlkirurgi
• Neurokirurgi

Listan är långt från komplett. Kommentera gärna! En slutsats är väl att specialiteter där man inte har så mycket kontakt med patienter är mer famljevänliga än andra. Synd bara att jag absolut inte kan tänka mig att inte ha patientkontakt i nuläget. Det skulle vara rätt sorgligt att sätta sig framför datorn igen efter allt som varit :) Man kan ju inte lägga upp hela livet efter vad som är praktiskt. Tycker man något är roligt står man ut med rätt mycket. Ja, ska bli intressant att se vad det blir till slut.