Barn under studietiden eller yrkeslivet?

Eftersom det kom en lång och intressant kommentar till senaste inlägget tänkte jag att jag skriver ner mina funderingar här på den brännande frågan om att få barn under studietiden eller om det är bättre att vänta till yrkeslivet.


Jag tycker själv att det är en svår fråga och har inga klara svar på hur jag själv ställer mig. Det finns fördelar och nackdelar med båda alternativen tycker jag. Så här resonerar jag i alla fall.

Fördelar med att få barn under studietiden:
* Inget ansvar som student, dvs ingen blir direkt lidande för att jag måste gå hem och hämta på dagis (som jag redan nämnt). De allra flesta handledare jag har haft på klinik hittills har varit väldigt förstående och låtit mig gå tidigare.
* Under preklin så är det rätt flexibla tider.
* Man kommer att ha de tuffaste småbarnsåren bakom sig när man kommer ut i arbetslivet.

Nackdelar med att få barn under studietiden:
* Strikta närvarokrav, svårt att VABa under klin med max 5 dagars tillåten frånvaro.
* Sämre ekonomi (om man inte har SGI vilande sen tidigare jobb)
* Överhängande tentor med inget rätt till barnomsorg för plugg inför omtenta.

Fördelar med att vänta:
* Bättre ekonomi.
* Rätt att gå ner till 75%
* Många andra kommer också få barn under AT och ST vilket väl bör minska risken att man känner sig som udda och besvärlig för att man har småbarn.

Nackdelar med att vänta (taget från råd givna av erfaren läkare):
* Svårt att påverka sitt schema. Läkaren tyckte att man skulle passa på att undervisa mycket under småbarnåren eftersom vi studenter har kontorstider...
* Krav på forskning på universitetssjukhus sätter extra press. Man ska akta sig för att forska ihjäl sitt äktenskap.
* Om man råkat gifta sig med en annan läkare kan det vara svårt att få ihop livspusslet under småbarnsåren. Med två tunga jourspeciliteter kanske man sällan träffas i vardagen. Enligt läkaren som gav de här råden är skilsmässa hos läkarpar vanligare än andra läkar-x konstellationer (där x är ett givet annat yrke).

Det var väl ungefär det jag kunde komma på. Fyll gärna på med för- och nackdelar. Jag tror det kan bli jobbigt (och väldigt roligt) när man än väljer att försöka sig på ytterligare ett barn. Det viktigaste bör väl ändå vara att man känner det där suget som gör att man bara inte kan avstå :)

2:a klinikveckan

Jag är nu inne på andra klinikveckan under den här terminen. Första blocket för min del består av 2 v. vårdavdelning på kardiologen och 2v. thoraxkirurgi. Det känns lite roligare nu. Jag tycker om att träffa patienter och det är dessa möten som gör att det känns meningsfullt att läsa på lite mer om olika sjukdomar och behandlingar. Däremot är mitt intryck hittills att det är mer än vanligt hierarkiskt på avdelningen. Alla beslut går via överläkaren vilket gör att underläkarna mest fungerar som några slags sekreterare. Mycket tid går åt till att vänta på att få tala med överläkaren vilket gör att deras situation inte är ett dugg bättre än min som väntar på handledning. De vill väl men som det ser ut så finns det inte mycket tid att handleda.

Jag har allt mer börjat inse att det inte precis är något bra "deal" att vara gift med en läkare eller läkarstudent. Maken som har flexibla tider blir det som får ta VAB samt lämna och hämta när jag inte kan. Vi får vara borta från kliniken under max 5 dagar per termin. Det är inte mycket med tanke på att småbarn ofta är sjuka. Den stora fördelen med att ha småbarn under studieåren är dock (som jag ser det) att man ju trots allt inte har något ansvar så måste jag vara hemma med sjukt barn är det mest jag själv som drabbas. Eller ja, även familjen drabbas ju eftersom jag måste ta igen frånvaron någon annan gång. Dock står man inte där med en knallsjuk patient samtidigt som någon ringer från dagis och säger att man omgående måste hämta sitt sjuka barn till exempel.

Läkare jobbar mycket och vissa specialiteter verkar vara svårare än andra att kombinera med familjelivet. Hur framtiden kommer att se ut är som alltid svårt att sia om. Det enda vettiga är gå på någon slags känsla att det ändå är värt det. Tycker jag det? Ja, faktiskt hur ologiskt det än kan tyckas. Hoppas bara familjen står ut med det nya yrkeslivet... :)

Motivationssvacka

Just nu är jag inne i en motivationssvacka. Känner mig trött efter tentaperiod med inläsning på jullovet och sedan pang på med kirurgtermin med fulla dagar och strikta krav på närvaro. Undrar hur det kommer att bli på klinik där man förväntas vara på plats klockan 8 eller tidigare varje morgon. Jag kommer inte att kunna lämna alls på dagis som öppnar klockan 7:30. Jag undrar hur dom som jobbar på kirurgen gör med sina barn. Har man inte en partner med flexibla tider eller andra anhöriga som kan hjälpa till går det väl knappast att få ihop det utan att ta till "hushållsnära tjänster". Hur ska det sedan bli arbetslivet frågar jag mig. Går det att kombinera läkarjobbet med familjelivet? Många läkare har ju familj så uppenbarligen går det ju men till vilket pris i så fall? Det kommer nog att kännas bättre snart men just nu tvekar och undrar jag lite vad jag gett mig in på.

Tillägg ca 30 minuter senare. Nu oroar jag mig som vanligt för framtiden. Saker och ting är ju bra just nu vilket ju egentligen är huvudsaken. Det är så sant som det är sagt att man ska ta en dag i taget :).