Förhållningssätt

Nu är det ett år kvar av läkarstudierna och om allt går som det är tänkt är jag klar om ett ynka år. Det känns ofta helt orimligt att jag, som inte kan något än, ska blir färdig om ett år. 

En handledare talade nyligen om att det är under de här åren som man skapar sig ett förhållningssätt som läkare. Det där talades det en hel del om under preklin men jag undrar just om det inte hade varit bättre nu eftersom det då var rätt mycket torrsim. Eller åtminstone var det så för mig eftersom jag aldrig tidigare arbetat inom vården. Vissa aspekter med läkaryrket har jag personligen svårt för. Till exempel, hur säker på sin sak ska man vara för att kunna låta säker? Jag har vanan (eller ovanan) att sätta ribban rätt högt och ibland tror jag inte det är till gagn varken för mig eller patienten. Man blir ju rätt otydlig om men hela tiden lägger in små brasklappar eller ord som "möjligen", "med stor sannolikhet", eller "som jag förstått det". Samtidigt tror jag det skulle märkas i mitt fall om jag försökte spela någon slags teater. Problemet med medicin är att det inte är någon exakt vetenskap. Statistik är inte heller till någon stor hjälp. Den kan inge hopp eller förtvivlan men säger inget om hur det kommer att gå för den patient man har framför sig. Även om femårsöverlevnaden för en åkomma är stor, låt säga 90%, så är det ju allt eller inget för den enskilda, dvs ingen dör till 10%. Detsamma gäller många läkemedel där man inte kan veta säkert om ett läkemedel kommer att ha given effekt. All den där osäkerheten måsta jag lära mig att leva med. Man vill ju heller inte förstöra förväntanseffekten som ofta kan vara betydande...

Ja, det här med förhållningssätt är något jag kommer tillbaka till så sätter min första etikett på det här inlägget. 

Terminsslut och tankar om framtiden

Nu har termin åtta precis avslutats. För en gångs skull utan tentastress utan med en lång serie av föreläsningar. Inte helt fel. Förstår att latheten kommer att straffa sig i oktober men just nu känns det helt klart värt det. Med lite tur kommer jag kunna flytta upp en termin pga avklarat projektarbete och då är jag klar om nästan precis ett år.

Undrar hur det kommer att kännas att börja arbeta. Den här sommaren kommer jag att återgå till mitt gamla arbete, mycket för att kunna vara ledig i juli när dagis och fritids är stängda. Jag förstår för övrigt inte hur man kan ha ett arbete där man måste vara närvarande i juni. Den här veckan är kort med nationaldag, nästa vecka har dagis planeringsdag på måndag och fritids har planeringsdag på fredag, veckan efter det är det midsommar. Det blir som bäst halvtid. Nästa år får nog maken ta en del av det om jag får vikariat under sommaren. Eftersom vi numera inte längre är så flyttbara funderar jag på att försöka få vikariat i väntan på AT här i universitetsstaden. Alternativet skulle annars vara att veckopendla vilket låter väldigt tråkigt. Är det värt det är frågan? Tror inte det men har inte tänkt klart än.

Ett år känns både som en evighet och som väldigt nära. Vikariat ska tydligen sökas redan i höst om man vill vara ute i god tid. Det ska bli intressant att se hur det kommer att gå.