När blir man läkare?

Nu är det bara två veckor kvar av den här långa utbildningen. Om två veckor är jag alltså (förhoppningsvis) klar och kan då säga om någon frågar att jag har en läkarexamen. Men när blir man läkare? Jag känner mig definitivt inte som läkare än.

Läkaryrket, anser jag, är ett av de yrken som är starkast förknippat med den egna personligheten och moralen. Det slås upp stort i tidningarna om någon läkare har begått något brott, som om brottet skulle vara ännu allvarligare för att det är just en läkare som begått det. Själv känner jag att jag har ögonen på mig i olika sociala arenor trots att jag bara är läkarstudent. Jag insåg för något år sedan att jag börjat skämmas allt oftare och kom då på att det berodde på just detta. Ibland när jag är stressad kan jag till exempel tappa namn på folk vilket ju aldrig är trevligt men (känner jag) är ännu värre om man ska bli läkare :).

Kanske kommer känslan av att vara läkare krypa på en lite gradvis. Dela gärna med er hur ni själva har upplevt det. Hur som helst kommer jag under överskådlig tid först och främst i alla lägen se mig själv som mamma. Min yngsta dotter frågade något rätt hjärtknipande för några veckor sedan. Hon sa så här: "när du blir färdig läkare, kommer du också att vara mamma då?". Hon var inte ledsen då utan undrade mest då jag pratat om att jag snart är färdig.

Visst kommer jag med lite tur att bli och känna mig som en läkare. Men i första hand kommer jag alltid att vara mamma. Hur skulle något annat vara möjligt.

Prioriteringar och bortprioriteringar

Nu är det bara en månad kvar av utbildningen så det känns som läge att summera hur det har varit att vara mamma och läkarstudent.

Barnen har varit rätt små under hela utbildningen. När jag började var äldsta dottern 3 år och är nu 8. Yngsta dottern var inte ens född då men är nu 4 år och börjar bli allt mer självständig. Minnet är ingen pålitlig konstruktion och tankarna om "dået" färgas till stor del av hur jag uppfattar "nuet".

För att strukturera upp tankarna delar jag upp det hela i vad som bortprioriterats och prioriterats under de här åren. Dessa saker har bortprioriterats:

• Rikt socialt liv. 
• "Vitid" för mig och maken. 
• Fritidsintressen.
• Hemmet och trädgårdens förskönande. 
• Mitt eget dito :)
• Inköp av stor villa (jmf med mina jämnåriga). Å andra sidan har ingen av mina studiekamrater egen villa så det är bara vid de få tillfällen vi ägnat oss åt vårt sociala liv som vi ser skillnaden mellan vårt lilla hem och andras stora rymliga.
• Att jobba med forskning under terminstid. 

Andra saker har prioriterats:

• Studierna. Tuffa närvarokrav och mycket läsning på kvällar har det blivit. Däremot har jag förutom vid tentaperioder klarat av att hålla helgerna någorlunda rena vilket inneburit att jag bara behövt läsa kanske en halvdag varje helg. 
• Familjen. Alla som har haft småbarn vet ju ungefär vad det innebär med matlagning, disk, tvätt, klädinköp till barn som växer hela tiden, aktiviter, föräldramöten etc. Tiden kan lätt fyllas upp med att "bara" vara småbarnsförälder. 

Det har summa summarum varit roliga och bitvis kämpiga år. Speciellt när barnen och vi själva varit sjuka i långa perioder. Hade jag gjort om det här hade jag nog tagit det lite mer lugnt tror jag och tänkt att vad gör det om jag får ta uppehåll och ta igen allt under någon termin. Det hade inte varit hela världen. Men det är lätt att vara efterklok och inget är ju konstant när man lever med ständigt växande barn. Mina barn börjar bli stora nu så kanske kommer vissa saker som förut bortprioriterats få lite mer utrymme. Jag ser fram mot att bli klar i vilket fall och snart komma ut i arbetslivet med allt vad det innebär. 

Vårdcentralsplacering avklarad

En majoritet av läkarstudenterna blir allmänläkare då det är den specialitet det i särklass behövs flest av. Ändå så är kursen i allmänmedicin ynka 5 veckor om man inte räknar den strimma klinik vi hade under preklin. Det är löjligt lite med tanke på det dessutom är rätt många som kommer att vikariera direkt efter utbildningen på vårdcentraler. Nu har jag varit ute ett par veckor på vårdcentral och tycker i nuläget att allmänmedicin är både roligt och svårt.

Roligt för att:

• Man får använda hela sin utbildning och känna sig som en riktig "doktor" i traditionell bemärkelse. 
• Man får träffa patienter i alla åldrar och skeden i livet. 
• Det finns alltid möjlighet att ta tillbaka patienterna för att se hur det gått. 

Svårt för att:

• Pressat arbetsschema på vårdcentral. Ibland bara 15 minuter per patient och då ska man hinna läsa på, träffa patienten och diktera. Även 30 minuter tycker jag är helt orimligt för gamla och multisjuka patienter. 
• Patienterna kommer helt oselekterat och det är inte helt ovanligt att de söker för något helt annat än det som står i tidboken. Att vända på en femöring är inte helt lätt och jag beundrar verkligen de duktiga allmänmedicinare som kan det. 
• Patienterna söker ofta för massa olika saker på en och samma gång. Inte så konstigt egentligen då det heter "allmänmedicin" men det gör det inte lättare att hålla tiden. 
• Mycket läggs på primärvården. Vanligt är att sjukhusläkaren har sagt att "det där får du ta med din husläkare". 

Sammanfattningsvis kan jag säga att är man en duktig allmänläkare kan man verkligen mycket och jag hyser stor beundran för de läkare som behärskar den bredd av åkommor som patienterna söker för. Jag kan verkligen förstå varför allmänmedicin kommer som sista block under AT. Då man sitter väldigt mycket ensam med patienterna behöver man kunna vara rätt självgående. Jag kommer ju tillbaka till allmänmedicin (om jag får AT något gång) så får se hur det känns då.