Fredag igen!

Veckorna går i rasande fart. Nu är det fredag igen och våffeldagen som ju måste uppmärksammas! Patologin rasslar på med en lång rad olika tillstånd. Det snurrar i huvudet och jag undrar om jag någonsin kommer att få ordning på allt som ska läras in. En god sak är dock att jag hinner inte ens bli hypokondrisk å mina barns vägnar. Allt för många sjukdomar på en och samma gång att fundera på :)

Vårtecken

Det känns som vår i luften. Solen strålar och äldsta dottern utropade "mamma jag kan se gräset" när vi gick till dagis. Nu med så mycket ljus ser jag också alla fettfläckar och annat i köket och hallen. Hmm, att måla har varit på listan i flera år. Kanske att det sker i vår... :)

Viktigt i livet

Yngsta dotterna vaknade i natt klockan halvtre. Hon var glad och höll igång ett par timmar. Nu när vi läser patologi kommer oundvikligen tankar upp på döden. Jag funderade en liten stund över vad jag skulle vilja göra om jag visste att tiden var uppmätt. Och svaret var att jag skulle vilja göra precis det jag gjorde då.  Vara vaken med mitt barn mitt i natten :). Dvs inte resa eller göra andra "spännande" saker utan bara vara med familjen. Men det ska sägas att jag såklart inte önskar att hon ska hålla sig sådär vaken varje natt i fortsättningen :)

Smågnäll

Ytterligare en sak som kan kännas jobbigt med att vara äldre student är känslan att vara nybörjare hela tiden och inte kunna och veta. Jag tror att för min del grundar sig det hela i att jag haft ett tidigare yrkesliv där jag i alla fall ibland kände att jag kunde något och behärskade situationen. Jag kommer ihåg att jag i min ungdom, när jag var student första gången, reagerade på att en äldre student ägnade mycket tid att förklara hur hon hade tänkt för läraren som tyckte som att studenten hade svarat felaktigt. Nu kommer jag ibland på mig med att göra precis likadant. Dvs inte bara svälja det faktum att läraren vill att jag ska tänka annorlunda. Jo, lite stelare och trögare har jag ju blivit med åren :). Men jag har också vänjt mig vid att mina åsikter är värda något och bör tas på allvar. Här är det lite bitterhet som talar över en icke godkänd inlupp i medicinsk psykologi där mina åsikter gick isär med lärarens, samt en föreläsare som verkar väldigt upptagen och inte särskilt intresserad av mina frågor. Jag som ju trots allt bara är en student. Dock är det den typen av erfarenheter som nog är huvudorsaken till att jag just nu funderar på hur det andra bortvalda livet skulle varit. Sprang idag även på trevliga gamla kollegor som verkar trivas med tillvaron vilket spädde på det hela.

Men liksom dotterns dans så är det faktiskt väldigt roligt mest hela tiden så jag forsätter på inslagen bana :)

Och ja, yngsta dottern är magsjuk igen.

Roligt eller inte?

Äldsta dottern ville inte gå till sin dans igår. Precis när vi skulle gå kom hon på att hon var hungrig och ville äta innan. Jag sade att vi inte hann varpå hon bröt ihop och sade att hon inte ville gå på dansen. Insåg att jag inte skulle vinna i det här läget utan hon fick äta och sedan sprang vi dit med andan i halsen en kvart försenade. Väl där ville hon inte gå in varpå jag (den grymma modern) sade åt henne om att hon skulle försöka och att hon kunde komma ut om hon inte ville mer. Jag kände mig rätt usel i det läget. Dottern kom dock utskuttande efter lektionens slut och sade att det hade varit jätteroligt :) Ja, hur ska man göra frågar jag mig. I det här läget kanske det var rätt att pressa lite men jag vet inte.

Obduktion

Nu läser vi patologi och idag har jag varit på obduktion. Det hela blev mer spännade än både lärare och studenter hade tänkt sig. Vi fick utrymma lokalen pga (liten) risk för smitta. Känner mig lite känslomässigt tagen nu. Situationen, männsikoödet, fynden under undersökningen. Det är väldigt speciellt att läsa till läkare. Vi får se en del saker som de flesta aldrig kommer i kontakt med. En föreläsare sade att det tar fem år att bli specialist i patologi och ytterligare ferm år innan man blir produktiv. Ja, det kan jag verkligen tänka mig.

Ytterligare ett år äldre

Ja, så har jag blivit ett år äldre. Känns inte så tokigt. Har ju passerat 30-års strecket med råge så ytterligare ett år gör inte så stor skillnad känns det som. Det år på barnen man ser att tiden verkligen går. För precis ett år sedan var yngsta dottern bara fem månader, ammande och låg på sin filt. Nu äter hon mat själv och kan för egen maskin ta sig dit hon vill. Nu till hösten kommer äldsta dottern att börja skolan. Jag kännner mig mycket mer nostalgiskt än hon för att dagistiden snart är slut :). Ja, preklin närmar sig också sitt slut. Vet inte om jag kommer att känna samma nostalgi över det. Jo kanske förresten. Jag brukar tycka att avslut har ett stänk av vemod över sig.

Fikakaos

Yngsta dottern blir allt bättre på att kommunicera. Hon pratar inte så mycket men visar tydligt vad hon vill. Idag efter dagis blev hon arg för att att jag ville stänga dörren till frysen. Jag trodde hon ville ha något från brödlådan men hon pekade istället två fack högre upp på glassen. Detta förvägrades henne vilket orsakade ett vredesutbrott på köksgolvet. Jag kan förstå hennes känslor - skulle också varit rasande i motsvarande situation :) Eftermiddagsfika flög fram på bordet bestående av saft och bullar. Saften var tänkt att drickas ur glas för alla äldre än 5 år och pipmugg för alla yngre än 2 år. Men nu har yngsta dottern börjat vilja ha precis samma som storasyster och ville därmed också ha glas med sugrör. Så vem tar den förhatliga pipmuggen då? Jo jag eftersom jag inte vågar gå ifrån bordet med tankte på att yngsta dotterns glas kan välta. Synd eller tur att det hela inte fångades på film :).