Ja så var propedeutiken (proppen) avslutad. En vecka där anamnes och status har tränats och journalskrivning introducerats. Journalens språkliga karghet med korta och oftast ofullständiga meningar var helt nytt för mig. Det har varit en oerhört lärorik vecka. Jag måste tyvärr erkänna att jag fortfarande har svårt att få till det och att komma ihåg allt som ska göras. Det har blivit bättre men förbättringspotential finns helt klart.
Sen är det den där andra människoaspekten i det kommande läkaryrket. Jag måste hitta ett förhållningssätt som fungerar för mig. Just nu är jag allför "hudlös" och patienternas livsöden går rätt in och träffar hjärtat med ibland obönhörlig kraft. Särskilt svårt tycker jag det är med patienter som är i samma ålder som jag och som också har barn. Jag blir berörd och det vill jag bli. Det var ett av skälen till att jag sadlade om. Berörd men inte allför rörd är nog devisen. Patienten är ju knappast betjänt av en läkare som inte kan tänka klart. Ja, det här är något jag måste jobba på. Tids nog lär jag mig säkert.
Den där processen är livslång. Kommer alltid vara livsöden som greppar tag om en. Vilket på sitt sätt är bra, visar man fortfarande känner och inte blivit actrubbad av det ibland så muycket svåra och jobbiga man befinner sig i.
SvaraRaderaJobbar också med det där att hitta balansen så att jag känner empati men inte slukas av egna känslor så att jag inte kan finnas där så som pat behöver mig.
SvaraRaderaTack snälla ni för att ni delar med er av era tankar! Det är på flera sätt ett hårt jobb att bli läkare.
SvaraRadera