Nu är det slut på kirurgterminens klinikdel. Det är på sätt och vis med en suck av lättnad som jag lämnar den bakom mig. Jag är trött så in i märgen. Fullt program hela dagarna + obligatoriska jourer. Det har varit och är väldigt intressant men tempot har varit i tuffaste laget för mig och mitt liv. Jag träffade en hel del "T11:or" på akutjourerna och de säger alla att den här terminen var den jobbigaste. Hoppas verkligen att det är så. Jag har till och med sett fram mot inläsningsdagarna då man kan styra lite mer över tiden utan att rusa hem för att hämta på dagis varje dag med andan i halsen.
När jag läser igenom så inser jag att jag låter lite väl gnällig. Jag vet om att jag är priviligerad som får göra allt det här. Dock kan det bli lite väl mycket av det goda ibland...
Jag tycker inte du är gnällig. Jag har märkt att kliniska placeringarna gör mig extremt trött i allmänhet. Inte för att jag jobbar intensivt, eller sliter hårt utan för att det är nya människor, nya platser hela tiden. Jag vill göra gott intryck så jag anstränger mig hela tiden att vara trevlig, läsa in koder om hur man förväntas bete sig (ja inte medvetet kanske men undermedvetet), leta efter personaltoaletten, hitta rätt dörr till fikarummet, ja massa saker som går automatiskt när man är på en inrutat arbetsplats. Ibland känner jag mig gammal, men så hör jag att även de yngre blir trötta. Så visst sliter det på kliniska placeringar, men det är ju kul också.
SvaraRaderaJo jag har också tänkt att det där med att byta placering varannan vecka sliter på en. Det är ju som att ständigt byta jobb. Alla nya ansikten man ska komma ihåg. Det händer att jag tar i hand och hälsar på folk som jag träffat dagen innan och personen påminner om att vi redan hälsat... Mina kursare verkar lika slut som jag så , nä, inte är vi gamla :)
Radera