En annan sak som jag inte heller saknar är att delta i olika studentföreningar. Kanske för att jag ju har varit ung student en gång och därför känner att jag har haft tid för allt det där. Svårt att säga. Fokus ligger ju också nu på ett annat håll. Dvs att ta sig igenom vardagen med förståndet i behåll mellan barnsjukdomar, hysteriska utbrott (yngsta dottern var väldigt arg idag på eftermiddagen), studier och jobb. Nu låter det säkert som att jag tycker familjelivet är botten men så är det inte. Tvärtom tycker jag det är toppen! Det är väldigt roligt att vara mamma och ha familj. Så roligt att jag till och med skulle kunna tänka mig ytterligare ett barn.
Vad som däremot kan kännas lite jobbigt ibland är att det finns så liten möjlighet att påverka som student. Man är ju i lärarens händer helt enkelt. Den stora mängden material har gjort att jag, trots förutsatser att inte göra så, pluggar lite väl mycket med fokus på att klara tentan. Hoppas verkligen att tentornas innehåll speglar vad som krävs för att göra ett bra jobb sen... Ytterligare en sak som kan kännas tung är den dåliga ekonomin. Jag har inga CSN pengar kvar så jag lever på min man. Aldrig att jag trodde det när jag var ung och nybliven feminist :). Men det går till min stora förvåning ganska bra. Vi har så vi klarar oss och maken tycker det är bra med den frihetskänsla det ger att klara sig på en lön + mitt lilla extrajobb. Han planerar att gå ned på halvtid så snart jag är klar :)
Sammanfattningsvis kan jag ärligt säga att jag tycker att jag gjort ett bra val i livet, både för mig och för familjen. Det är ett verkligt privilegium att få en andra chans att göra det som jag verkligen vill göra. Hmm, undrar om det är post-G-tenta-euforin som talar här. Återkommer med ny lägesrapport vid nästa inläsningsperiod så får vi se om tacksamheten har hållt i sig :)
Oj, jag kunde ha skrivit hela inlägget själv. Precis så är det. Jag är löjligt glad över att det finns en som är äldre än mig i klassen. Vill inte vara äldst. Jag kände mig urlöjlig när en kille kom och skulle hälsa på mig med knytnäven på ett sätt som är mig totalt främmande. Men de har tålamod med mig. Och ekonomin, och maken, och barnen, och styrningen från schemat... Men det har gått så här långt, och oj vad kul det är.
SvaraRaderaJa tycker helt klart att det är så roligt att det är värt det! Tiden går fort trots allt. En lite äldre forskarkollega sade till mig att jag senare kommer att tänka på den där tiden som att den sprang iväg. Ja, kanske är det så :)
SvaraRaderaHaha roligt det där med knytnävshälsning! Undrar om vetskapen om att det finns skillnader i umgängeskultur kommer göra mig mer rustad när jag får tonåringar. Hmm. Troligen inte.
SvaraRadera