Jag har funderat lite på hur man själv relaterar till barnens sjukdomar nu och och i framtiden. För närvarande är så ställt att istället för att själv bli hypokondriker överför allt som jag läser till mina barn. De senaste är att jag oroar mig för att yngsta dotterna har för kort tungband. Jag har hört att läkare kan bli precis tvärtom, dvs att de nästan inte ser de egna barnens sjukdomar. Äldsta dotterns förskollärare sa en gång att läkarföräldrar är dom värsta på att inte låta sina barn vara hemma när de är sjuka. Jag undrar om det kan bli så efter man har jobbat ett tag. Har svårt att tänka mig det för egen del (med tanke på hur jönsig och hönsig jag är nu) men vi får se hur det utvecklar sig.
I vilket fall är jag ganska säker på att jag som förälder inte ska sitta och bedöma mina barns åkommor om det skulle gälla allvarligare fall. Jag är ju jävig, minst sagt, och därför är det är bättre att låta någon kollega ta rollen som "läkare". Min äldsta dotter skulle hur som inte lyssna på mig. Jag har ju inte samma auktoritet som en främmande vuxen. Lite då och då försöker jag lära henne simma men då säger hon att "jag kan ju redan simma" och så är det med det :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar