Jul 2013

Så var den här julaftonen slut. Det känns lite speciellt vetande att det här jullovet förmodligen är min sista som student. Skönt att kunna vara ledig under de här dagarna. Det kommer jag inte kunna räkna med i framtiden. Det kommer nog bli bra även om jag måste jobba. Men visst är det en lyx att ha jullov tillsammans med barnen i år. Nåväl, jag är ju inte riktigt ledig då vi har gyntenta efter jullovet. Just den känslan kanske man slipper framöver. Skönt är det i alla fall att man verkar ha slopat kontrollen vid terminsstart inför sista terminen. Förut kunde man bli stoppad om man hade för mycket släpande och jag brukade känna mig väldigt stressad över det. Är väl ingen större poäng att hindra någon så här i slutet.

Dagen har varit bra. Vi har varit hemma och trots ihållande regn har jag tyckt det varit jul för mig. Mina föräldrar har varit på besök, tomte bytte vi med en granne och nu känner jag mig så där övermätt man brukar göra på julen. Jag funderar på att motionera imorgon... :).

God jul och god fortsättning!

Gynekologi och obstetrik

Nu har mer än halva december gått och jag har gjort drygt halva min placering. Totalt går vi fem veckor varav två är på förlossningen. Det är lite speciellt på förlossningen tycker jag. Tror inte det finns något annat ställe på sjukhuset där det händer så mycket och där det kan växla så snabbt. Gillar man det så är det en given plats att söka sig till. Gynekologerna/obstetrikerna opererar väldigt mycket, med tung jourbörda då både förlossningen och gynakuten har öppet dygnet runt.

Det där med jour har väl vissa fördelar då flera har sagt till mig att man jobbar mycket mindre under de veckorna och får sen komp man kan ta ut för att vara med familjen. Där jag är nu går underläkarna nattjour var 4:e vecka och jobbar då tre nätter den veckan. Jag känner mig konstig i flera dagar efter bara en natt så undrar om det inte är rätt slitigt ändå.  

Båda specialiteterna är väldigt varierande då man jobbar både med operation och mottagning. Man träffar patienter i nästan alla åldrar och om det går bra kan man verkligen har gjort stor skillnad i någons liv. Hade jag varit yngre hade jag nog kunnat tänka mig gynekologi men som det nu är tror jag det får bli något annat. Har i vilket fall hunnit bli rejält hypokondrisk under de här veckorna. Annat var det på urologen. Där kände jag mig väldigt frisk hela tiden :).

Varför jag bytte bana

Jag har nyligen varit på anställningsintervju för ett vikariat och fick då den rätt naturliga frågan varför jag valde att byta yrkesbana. För min del är det så att jag ville gärna bli läkare under gymnasiet men både yttre och inre omständigheter gjorde att jag inte hade de meriter som krävdes för att komma in. Jag gick en annan utbildning och skrev senare högskoleprov med resultatet 1.9. I den stunden hade jag inte möjlighet att gå en ny utbildning utan valde att fortsätta inom mitt område. Förra yrket hade många fördelar jag inte förstod att uppskatta då med fria arbetstider och analytiska kluriga arbetsuppgifter. Dock kändes det aldrig helt rätt för mig att sitta framför datorn hela dagarna utan jag kände att jag saknade något. I en brytpunkt under mitt förra yrkesliv sökte jag in till läkarprogrammet och kom in! Det var väldigt svårt att motstå. Beslutet var dock inte alls lätt att fatta. Det handlade ju inte bara om mig utan om att hela familjen skulle påverkas av att jag skulle gå en krävande utbildning som dessutom innebar ingen lön under hela fem år.

Nu har nästan fem år gått och jag kan inte säga att jag ångrat mitt val än. Det är ett sant privilegium att få träffa så många olika människor under dagarna och ta del av deras liv för en liten stund. Att vara läkare verkar kunna vara minst sagt väldigt tungt bitvis men det måste ju vara det. Det hör till sakens natur att ett yrke som påverkar människors liv så pass mycket kan inte var lätt och roligt hela tiden. Det kommer säkert komma stunder då jag ångrar mig och önskar mig tillbaka framför datorn men än så länge är jag glad över att jag till slut hade möjligheten att byta över.

Kan för övrigt rapportera att mitt svar på anställningsintervjun var långt från så här strukturerat. Jag gick inte därifrån med någon särskilt positiv känsla så vi får se var jag hamnar till slut. Det är dock bra att gå på intervju märker jag för då får man chans att tänka efter lite på hur och varför man svarar som man gör. Jag funderar just på om jag ska söka AT trots att chansen är väldigt liten att få AT direkt på universitetssjukhuset i staden där jag bor. Kanske bra att söka för att öva på det om inte annat.

Godkänd!

Helt oväntat fick jag godkänt på alla delarna av denna sista stora terminstenta. Nästa termin är delad med två små mindre tentor. Otroligt skönt att slippa omtenta nu när julen snart står för dörren. Barnen talar massor om vilka julpynt de vill göra och vad som ska bakas.

Nu är det knappt sex månader kvar till examen (om inget händer). Både läskigt och roligt att tänka på det.

Förkylning

Nu är yngsta dottern förkyld och med feber... Skulle aldrig ha sagt något i förra inlägget.

Men ändå en rätt skön helg. Äldsta dottern tillverkar en Ninjakrokodil vilket är en del av veckans läxa. Jag skulle aldrig kommit på tanken. Det är andra tider numera.

Gynekologi och barn - kursstart

Nu har redan nästa två veckor gått på kursen i gynekologi och barn. Två veckors preklinisk och klinisk integrering med obligatorisk närvaro varenda dag. Detta har inneburit föreläsningar och en gigantisk mängd grupparbeten. Barnen har hittills hållit sig friska (ta i trä), annars hade det blivit mycket att ta igen. Det har hittills varit väldigt lite förkylningar den här hösten vilket jag antar beror på att barnen börjar bli äldre. Bara för att jag skriver det nu kommer det säkert en omgång med sjukdomar. När det gäller just det är jag väldigt vidskeplig och långt ifrån rationell i tankarna.

Kvinna och barnkursen blir nog bra tror jag. Det är som vanligt svårt att säga innan man är ute något på avdelningen. Tycker det känns lite läskigt att gå ut på klinik den här gången och funderar på vad man kommer att få se på till exempel barnplaceringarna. Jag påverkas helt klart av hur mycket jag kan känna igen mig i patienterna. Med tanke på alla hypokondriska tankar jag haft vad gäller mina barns hälsa så blir det väl ingen hejd på det under den här kursen. Jag är i alla fall förberedd på det. Får se hur det blir.

Ja så var det gjort

Jag borde ha läst mer. Ögontentan gick med största sannolikhet inte bra. Det är den där vanliga balanserandet mellan mina och familjens behov. Nu var det ju Halloween den här veckan som jag inte hade räknat med. Halloween är för mig en ny tradition så jag tyckte väl egentligen inte att det var helt nödvändigt att fira dagen innan tentan. För nästa generation kommer det säkert att vara en naturlig del av höstens firanden men för mig är det lite av hoppsan-skulle-vi.-fira-det-också känsla. Barnen är jättenöjda i vilket fall med sin pumpa och "bus och godis". Vill inte hävda att Halloween förstörde min ögontenta men allt sånt är ändå bidragande faktorer.

Ja, ja. det ordnar sig nog i slutänden. Nu får jag hoppa upp sista terminen så jag blir klar till sommaren. Förutsatt att tidigare kurser är godkända. Som vanligt alltså.

På måndag börjar kursen i kvinna och barn. Det ska bli roligt tror jag. Tycker att efter två graviditeter borde man ha lite försprång. Någon fördel borde man väl här för en gångs skull ha av att vara mamma och läkarstudent :).

Tentaplugg

Ja så sitter man här igen och läser. Inte nu då eftersom jag bloggar men måste ta en paus ibland. Läser psykiatrianteckningar nu och funderar på vilken funktion jag har i den där GAF (Global Assessment of Functioning). Gissar att jag ligger på ca 70 (av 100) i symtom, dvs vissa lindriga symtom som lätta sömnbesvär, och 75 (av 100) i funktion vilket exempliferas av "tex tillfällig på efterkälken i skolarbetet". GAF sammanlagt är väl då runt 72 vilket jag skulle skriva i min journal.

Det fina med den här tentan är i alla fall att man inte behöver göra om alla delar utan bara de som man kör på. Liten tröst i alla fall. GAF borde dessutom gå upp efter tentan på fredag :).

Snart tenta

Nu är neurologiplaceringen klar den med. Tiden bara går och går. Om en vecka är det tenta...

Vi har varit på klinik hela tiden fram till nu så det har inte funnits någon tid att hämta andan mellan placeringarna. Just nu flyter neuro, psyk, ÖNH och ögon ihop i en enda sörja. Inte så bra inför tentan men en hel vecka kvar är det ju. Barnen vill att det ska hända roliga saker i helgen så får se hur mycket som blir gjort. Just tentapluggandet som detta år sammanfaller med höstlovet kommer jag inte att sakna. Ja, man vet ju aldrig men tror inte det.

Neurologi har varit bra för min del. Allt hänger som vanligt på handledningen. Under den här kursen har jag haft turen att ha haft bra handledare under alla block. Flera jag träffat har sagt att det blev just den specialiteten för att han/hon hade så bra handledare där. Inte så konstigt egentligen. Hmm eller kan det vara så att en viss personlighetstyp dras till en viss specialitet vilket gör att man känner sig mer eller mindre hemma beroende på var man är placerad. Detta tänker jag skulle också inverka på hur bra man kommer överens med sin handledare. Så klart omöjligt att säga säkert att det skulle kunna vara så men tycker det är en bra teori i nuläget.

Yngsta dottern cyklar!

Idag har yngsta dottern cyklat helt själv en bit! Visserligen kan hon inte bromsa eller svänga än men det är en god början. Vad stora mina barn börjar bli.

Psykiatriplacering klar

Nu är psykiatriplaceringen klar. Tre intressanta och bitvis rätt tunga veckor. Psykiatri är intressant. Det är helt otroligt vad en obalans i hjärnan kan göra med oss. Ju mer vi lär oss, desto mindre stigmatiserande hoppas jag det blir med psykiatriska sjukdomar. Det är ju rena rama folksjukdomar som står för flertalet av alla sjukskrivningar. Ändå talas det så lite om dem. Med tanke på hur vanligt det är så känner de flesta av oss säkert någon som har en psykiskt sjukdom men som väljer att inte berätta.  Det är rätt hemskt att det ska vara så. Vem vet kanske blir det psykiater av mig trots allt. I vilket fall kan jag intyga att specialiteten verkar fungera med famljelivet.

Psykiatri

Nu går jag på psykatriplaceringen. Det är lite som att börja om igen. Psykiskt status skiljer sig en del från somatiskt status och i veckan satt jag i två!! timmar med mitt diktat. Patientbesöket tog 1 timme och 40 minuter så det fanns en hel del att fundera på i efterhand. Att möta människor som har ont i själen väcker en hel del hos en själv. I alla för är det så för mig. Roligt och förvånande är att så pass många ändå blir hjälpta av den behandling som finns att erbjuda. Det är dock brist på läkare inom specialiteten så köerna är orimligt långa.

En sak som jag tycker är väldigt tänkvärt är hur vi talar om människor med en psykiskt sjukdom. En professor påpekade att många (inklusive en del läkare) sägar "de schitzofrena" om patienter med schitzofreni. Att säga så gör människan till sjukdomen. Schitzofreni är visserligen en sjukdom som vi inte riktigt förstår etiologin till och som kräver livslång medicinering men så är det ju med hypertoni och diabetes också. De flesta tänker väl inte på dessa patienter som att de främst är sin sjukdom. Viktigt att tänka på tycker jag.

Psykiatrplaceringen har hittills i stort sett varit bra. Får se hur nästa vecka blir. Då kommer jag att vara på psykakuten.

Ögon

Tiden bara flyger iväg. Ögonplaceringen som var rätt kort har redan kommit och gått så att säga. En väldigt trevlig placering med en engagerad professor. Ögonoperationer görs under mikroskop med pyttesmå instrument. Man verkar kunna hjälpa väldigt många patienter och kataraktoperationer görs på löpande band med patienten i lokalbedövning. Operationen tar 15-20 minuter. Det verkar på det hela taget vara en rätt teknisk specialitet med en hel del instrument att hantera. Den engagerade ögonprofessorn tog sig tid att förklara för mig hur astigmatism och korrigering fungerar. Efter 10 minuters prat om ljusvågor och vektorer var jag helt borta och vid en typ ja eller nej fråga avslöjades min förvirring då jag svarade fel... Dagen lärdom av det är väl att det är bättre att säga till i god tid att man inte fattar då det annars är slöseri med pedagogens tid.

Sluta skämmas

På sista tiden har jag i det privata livet börjat skämmas mycket mer än tidigare. Jag skäms för att ha råkat kläckt ut mig något olämpligt till någon. Jag skäms också för att jag ibland glömmer en del viktiga detaljer om bekanta som jag träffar på stan eller andra platser. Ibland skäms jag för att jag inte lyssnat tillräckligt bra och inkännande när jag pratat med någon. Jag har ännu inte börjat skämmas för att jag ibland tappar humöret men det kommer väl strax det också. :)

Jag har inte förstått varför jag skämts men nu har jag börjat komma lösningen på spåren. Visst är det väl så att omgivingen förväntar sig lite mer av en läkare och till och med av en som är läkarstudent? Man förväntar sig att en läkare ska ha en högre moral och på alla sätt vara en bättre människa än genomsnittet. I alla fall känner jag att det är så. Det är lätt att tänka att "men hon som ska bli läkare hur är det möjligt att hon kan vara så glömsk och virrig" till exempel. Man blir satt lite på piedestal och då är det lätt att falla också. 

Det är bara att inse. Jag gör misstag och kommer att göra fler vad tiden lider. Det gäller att utarbeta en strategi för att slippa skämmas. Just nu tänker jag så här: Kan jag göra något för att rätta till mitt misstag? Om ja, gör det. Om nej, lär dig av misstaget och sluta skämmas. Ibland funkar det riktigt bra.  

Familjevänliga specialiteter

Nu har jag snurrat runt på en del olika avdelningar på sjukhuset och har dessutom börjat fundera allt mer på framtiden. På varje ställe har jag funderat på huruvida specialiteten fungerar med famljelivet eller inte. Kriterierna är egentligen inte så många eftersom jag vet för lite än hur det verkligen är att jobba men just nu tänker jag att specialiteten inte ska vara jourtung och att det ska gå att gå ner i tid om man behöver.

Här är några exempel på familjevänliga specialiteter:

• Allmänmedicin (talade med en allmänläkare i veckan som sa att det var lätt att gå ner i tid)
• Dermatologi (verkar vara inga jourer)
• Ögon (inga nattjourer vad jag kan se) 
• Patologi (en handledare sa att det var ett stort plus för henne att det är bra arbetstider för familjen) 
• Klinisk farmakologi, genetik, kemi och fysiologi.
• Geriatrik
• Psykiatri
• Radiologi
• Miljö- och socialmedicin
• Försäkringsmedicin
• Rehabilitering

Jourtunga specialiteter är (från mitt perspektiv):

• Internmedicin
• Barn
• Gynekologi och obstetrik
• Infektion
• ÖNH
• Anestesi
• Gastrokirurgi
• Kärlkirurgi
• Neurokirurgi

Listan är långt från komplett. Kommentera gärna! En slutsats är väl att specialiteter där man inte har så mycket kontakt med patienter är mer famljevänliga än andra. Synd bara att jag absolut inte kan tänka mig att inte ha patientkontakt i nuläget. Det skulle vara rätt sorgligt att sätta sig framför datorn igen efter allt som varit :) Man kan ju inte lägga upp hela livet efter vad som är praktiskt. Tycker man något är roligt står man ut med rätt mycket. Ja, ska bli intressant att se vad det blir till slut. 

Lite mer bekväm i sjukhuskläderna

Det känns som att jag efter fyra terminers klinik börjar känna mig lite mer hemma i sjukhusmiljön. Låter kanske inte så uppmuntrande men för mig är det så :). Kanske växer man snabbare in i rollen som läkarstudent om man börjar tidigare? Jag vet inte men för mig har det varit en jättestor omställning. Tänkte försöka lista de saker som jag tyckt känts mest underliga.

• Att ha på sig sjukhuskläder och se ut som en som vet vart den ska. Patienter frågar en om vägen till olika mottagningar så fort man har sjukhuskläder på. Nu börjar jag hitta lite mer och kan därför svara på de där frågorna. 
• Att ha på sig sjukhuskläder och se ut som en som vet vad den gör. Jag vet fortfarande inte vad jag gör men har börjat förstå att man inte heller (av läkarna) förväntas mer än att få ett hum och en översikt över fältet. Det tar trots allt fem år att bli specialist så ingen tror att du ska kunna allt efter ett par dagar. Däremot tror en del patienter att man vet massor bara för att man har sjukhuskläder. Det är inte fel tycker jag att säga till patienten att man är ny här och du får spara dina frågor till den riktiga läkaren. 
• Att vara den som kan minst på en avdelning. Det känns fortfarande rätt jobbigt ibland. Kanske för att jag i mitt tidigare yrke har haft något av en expertroll i mitt lilla fält. Nu har jag börjat fatta att så kommer det vara och kännas under en lång tid även efter det att man blir klar. Även som AT- och ST-läkare roterar man på olika ställen och får vara den som är ny och ska lära sig. Då kan man visserligen mycket mer men man kommer definitivt fortsätta att fråga någon som vet mer eller har mer erfarenhet. Det är också för mig den stora tjusningen med yrket, dvs att det verkar finnas så mycket att lära hela tiden. 
• Ibland måste man göra undersökningar som är besvärliga för patienten. Det här har jag svårt för. Mycket eftersom jag är student och patienten har ingen direkt nytta av att även jag undersöker. Samtidigt förstår jag att det blir aldrig några nya läkare om vi inte får lära oss. De flesta patienter har inget emot att bli undersökta av kandidater och många verkar tycka det är lite roligt att pratat med en.

Lite mer bekväm känner jag mig nu. Ska bli spännade att se hur den här terminen utvecklas. 

Min näst sista termin

Ja så har det börjat med buller och bång. Det började igår med dugga kl 8:00. Det kanske inte gick så bra men jag får skylla mig själv i så fall. Vi fick information om denna dugga redan i maj. Sista helgen innan terminsstart var fylld av andra saker som fixardag på dagis. Nu ska vi göra klinikdelen av öron-näsa-hals, ögon, psykologi och neurologi. Det blir nog bra men känns i nuläget rätt stressande att vara tillbaka i lämning-hämtning-aktiveter-för-barnen vardagen. Den här sommaren var lång och skön. Nu ska jag gå med jouren hela dagen. Hoppas jag inte verkar allt för dum.

Skolstart nummer 1

Idag börjar terminen för äldsta dottern. Samma klass, klassrum, lärare och fritidspersonal. Mycket lika men ändå olika. Att börja tvåan. Då är man ett år äldre. Nu är det slut på de söta flickkläderna och storlek 134-170 cl tonårsmode tar vid. Önskar att det fanns något mellanting. Det blir en så hastig övergång från söta blommiga klänningar till svart läderimitation.

Nästa måndag börjar jag. 

Läkarbarn och lov?

Jag har precis tittat på läsårstiderna för kommande läsår. Då menar jag inte mitt utan barnens. Precis som tidigare år är det ju en hel del lov. Höstlov, jullov, sportlov, påsklov, alla lediga dagar i maj och juni, samt sommarlov. Totalt sett är det fråga om ca 15 veckors ledighet. Fritids är stängt under fem veckor på sommaren.

Vårt dagis är stängt under två veckor på julen, på alla storhelger och under fyra veckor på sommaren. Det är rätt lång tid. Man kan få sommardagis men jag har inte hört om ett enda barn som varit på det. Dagis presenterar heller aldrig det som ett alternativ så jag vet inte ens hur man gör för att söka det. Kanske är det för att jag råkar bo i ett område där många har flextider och kan vara lediga på sommaren? 

Det går, om man får bestämma semestern själv, att få den att precis räcka till dagisets sommar och julledighet. Dock förstår jag att det kan man knappast räkna med att få göra som läkare. Särskilt inte i början av sin karriär. Det kommer säkert att ordna sig för oss med makens flexibla tider men jag finner hela systemet rätt provocerande. Dagis och fritids räknar med att man för det första ska vara två föräldrar och för det andra att man ska ha något tjänstemannayrke där man själv får bestämma sin semester. En ensamstående som jobbar inom vården får det rätt besvärligt. 

Jag undrar lite över hur läkarfamiljer löser det med loven. Har förstått det som att det ändå är rätt många som är hemma en del i alla fall. Minns att det var väldigt tomt uppe på röntgen under sportlovsveckan. Hörde från någon att det är till sånt man ska spara föräldradagar för då kan de inte neka. Det kanske är en strategi men det låter inte så trevligt. Barnen har det bra på fritids och dagis men lite ledigt vill man ju vara ibland... 

Äldsta börjar bli stor

Har precis lämnat av äldsta dottern till bussen som går till sommarlägret. Hon säger att nästa år vill hon åka till busshållsplatsen helt själv. Nu står jag där en bit bort och ser henne ställa sig i kö, gå på bussen och åka bort. Inte en blick bakåt. Jag gick nog till bussen själv när jag var i hennes ålder och tyckte jag var stor nog för det då. Det känns dock lite i mammahjärtat när man ser sin äldsta glida bort och iväg. Men det är ju det som är målet, dvs att de ska bli stora och klara sig själva. Man vill samtidigt som man inte vill att de ska växa upp. Det handlar som vanligt om en själv och det egna behovet av att vara behövd.

Undrar just om det är därför många säger att deras yngsta syskon blivit så bortklemade. Kan det vara för att föräldern vill hålla kvar det där lilla i det längsta?

Jag är totalt sett stolt över att äldsta dottern vill klara sig själv men lite vemodigt känns det också.

Jobbstart och dåligt samvete

Nu har äldsta dottern lämnats av till sommarläger och yngsta dottern till dagis. Arbetsveckan har börjat vilket helt irrationellt känns rätt ångestladdat. Barnen kommer att ha det bra där de är. Det här dåliga samvetet verkar vara förprogrammerat. För vems skull har jag egentligen dåligt samvete? Tror i ärlighetens att denna gång är det mest för mig egen skull. Den där bilden av bullbakande mamman (jag gillar dock att baka bullar) som är hemma med sina barn hela sommarlovet stämmer inte med verklighetens mamma. Själv var jag hemma hela somrarna men när jag nu tänker efter tyckte jag det var rätt långtråkigt och barnen börjar ropa efter något att göra efter bara någon dag hemma. Intressant är att maken inte har ett dugg dåligt samvete eftersom han tror inte att barnen har det bättre hemma med honom. Beslut som byggs på dåligt samvete är sällan bra beslut. Om känslan skulle styra nu skulle jag hoppa av läkarprogrammet och bli hemmafru men det vill jag ju trots allt inte och hur skulle det kännas för barnen att ha en mamma som gav upp allt för dem. Det skulle nog inte bli så bra. Ett rätt rörigt inlägg men känner mig rätt rörig i ögonblicket.

Förhållningssätt

Nu är det ett år kvar av läkarstudierna och om allt går som det är tänkt är jag klar om ett ynka år. Det känns ofta helt orimligt att jag, som inte kan något än, ska blir färdig om ett år. 

En handledare talade nyligen om att det är under de här åren som man skapar sig ett förhållningssätt som läkare. Det där talades det en hel del om under preklin men jag undrar just om det inte hade varit bättre nu eftersom det då var rätt mycket torrsim. Eller åtminstone var det så för mig eftersom jag aldrig tidigare arbetat inom vården. Vissa aspekter med läkaryrket har jag personligen svårt för. Till exempel, hur säker på sin sak ska man vara för att kunna låta säker? Jag har vanan (eller ovanan) att sätta ribban rätt högt och ibland tror jag inte det är till gagn varken för mig eller patienten. Man blir ju rätt otydlig om men hela tiden lägger in små brasklappar eller ord som "möjligen", "med stor sannolikhet", eller "som jag förstått det". Samtidigt tror jag det skulle märkas i mitt fall om jag försökte spela någon slags teater. Problemet med medicin är att det inte är någon exakt vetenskap. Statistik är inte heller till någon stor hjälp. Den kan inge hopp eller förtvivlan men säger inget om hur det kommer att gå för den patient man har framför sig. Även om femårsöverlevnaden för en åkomma är stor, låt säga 90%, så är det ju allt eller inget för den enskilda, dvs ingen dör till 10%. Detsamma gäller många läkemedel där man inte kan veta säkert om ett läkemedel kommer att ha given effekt. All den där osäkerheten måsta jag lära mig att leva med. Man vill ju heller inte förstöra förväntanseffekten som ofta kan vara betydande...

Ja, det här med förhållningssätt är något jag kommer tillbaka till så sätter min första etikett på det här inlägget. 

Terminsslut och tankar om framtiden

Nu har termin åtta precis avslutats. För en gångs skull utan tentastress utan med en lång serie av föreläsningar. Inte helt fel. Förstår att latheten kommer att straffa sig i oktober men just nu känns det helt klart värt det. Med lite tur kommer jag kunna flytta upp en termin pga avklarat projektarbete och då är jag klar om nästan precis ett år.

Undrar hur det kommer att kännas att börja arbeta. Den här sommaren kommer jag att återgå till mitt gamla arbete, mycket för att kunna vara ledig i juli när dagis och fritids är stängda. Jag förstår för övrigt inte hur man kan ha ett arbete där man måste vara närvarande i juni. Den här veckan är kort med nationaldag, nästa vecka har dagis planeringsdag på måndag och fritids har planeringsdag på fredag, veckan efter det är det midsommar. Det blir som bäst halvtid. Nästa år får nog maken ta en del av det om jag får vikariat under sommaren. Eftersom vi numera inte längre är så flyttbara funderar jag på att försöka få vikariat i väntan på AT här i universitetsstaden. Alternativet skulle annars vara att veckopendla vilket låter väldigt tråkigt. Är det värt det är frågan? Tror inte det men har inte tänkt klart än.

Ett år känns både som en evighet och som väldigt nära. Vikariat ska tydligen sökas redan i höst om man vill vara ute i god tid. Det ska bli intressant att se hur det kommer att gå.

Hemförbättrande aktiviteter

Det här låter precis lika dumt som det är. Nu när jag för en gångs skull kan slappna av lite i maj sätter jag genast igång med massor av hemförbättrande aktiviteter som att rengöra trallen, klippa gräset, fundera på varför jag inte har nya gardiner i fönstren, rensa ut damm och böcker från bokhyllan etc. Maken och jag har precis börjat få upp näsan över vattenytan efter bebisåren så det är sju års göra inget som kulminerar denna maj 2013. Tur att vi har en inte särskilt stor lägenhet. Ibland vill jag ha ett hus, mycket för att många i min ålder har det, men dubblerar man inte sina bekymmer då?

Vår

Njuter av ovanligheten att inte ha en tenta att plugga till i juni. Nästa stora tenta är i oktober så tar mig friheten att vara ledig på kvällarna. Det är så mycket som händer i maj med alla avslutningar på dagis, skola och fritidsaktiviteter. Det är en lyx att kunna gå i år utan den där känslan av att jag borde, likt mina kursare, plugga stenhårt.

Och ja, förra tentan gick bra!

Ny kurs

Så har en ny kurs startat. För en gångs skull har vi ingen tenta i juni så en väldigt skön maj väntar hoppas jag. Det gäller bara att bli kvitt den här envisa förkylningen eller vad det nu är. Nu finns det ju så många flera alternativa förklaringar efter infektionskursen... :). Vi ska läsa neurologi, psykiatri, ögon, öron-näsa-hals och ha tenta på det i november. Det blir nog bra. Väldigt mycket som vanligt och lite matt känner jag mig efter sista tentasatsningen. Just nu är insatsen minimal vilket nog gäller även för mina unga kursare som kanske just i stunden laddar upp för kvalborg.

Barnen är pigga och glada i alla fall. Treåringen susar runt på sin springcykel utrustad med störtkruka och stressad förälder då hon saknar trafikvett. 7-åringen har inte heller något direkt trafikvett och önskar sig inlines. Hmm, tänker vänta tills hon tar upp saken minst ett par gånger till innan jag börjar fundera på allvar.

Dagen före tentan

Bara att pressa på alltså och hoppas att något fastnar till imorgon. Barnen är vana vid att ha en mamma som sitter bredvid i tv-soffan med näsan i någon bok. Har lite dåligt samvete för det. Men vad gör man. Efter imorgon blir det ju lugnare igen.

Tentapluggar

Ja så är det dags igen. Det är för mycket material, eller för kort om tid eller så är min hjärnkapacitet för begränsad. Det är i vilket fall obalans i någon ända. Jag gör ju det här av fri egen vilja försöker jag intala mig. Undrar just om jag kommer sakna den här biten när/om jag blir klar någon gång. Kanske lite ändå. Det är ju lite av en sport att tentaplugga hur konstigt det än kan låta. Nu tillbaka till böckerna.

Lärare vs läkare

Jag blev faktiskt rätt bekymrad när jag såg gårdagens rubriker om att det går att komma in på lärarprogrammet med 0.1på högskoleprovet. Jobbet är hur viktigt som helst. Lika viktigt som mitt blivande jobb. För inte allt för länge sedan var det svårt att komma in på lärarprogrammet. Hur kan det ha blivit så här? Något måste göras för så här kan vi inte ha det!

När jag började fundera på att skola om mig fanns lärare med som ett alternativ. Jag ville gärna byta tillvaron framför dataskärmen mot att träffa människor och varför då inte bli lärare? Steget till att bli gymnasielärare var dessutom inte så stort eftersom ämneskunskaperna hade jag redan så efter tre terminers didaktik och pedagogik skulle jag ha varit klar. Vad som inte lockade var däremot få utvecklingsmöjligheter, dålig löneutveckling och en enligt media svår arbetsmiljö. Läkaryrket har motsatsen vad gäller de första två. Däremot är väl arbetsmiljön inte alltid toppen med stress och långa  arbetspass. Människor får man träffa i båda yrkena vilket både kan vara fantastiskt roligt och påfrestande. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att jag skulle ha trivts med att jobba med barn och ungdomar. Att jag inte valde läraryrket till slut var huvudsakligen för att det inte var min dröm. Och nu kommer vi till något som jag tycker är intressant. Varför var det inte det? Min farmor som var född 1905 drömde om att bli lärare men fick aldrig möjligheten att studera trots högsta betyg i grundskolan. Hon brukade säga till mig att hon ju gärna hade velat bli "fröken" men att man inte ska sikta för högt. Hon såg på läraryrket på ett helt annat sätt. Att få vara lärare var något fint, viktigt och svåruppnåeligt. Nu kan ju "vem som helst" bli lärare även om alla faktiskt inte kan det eftersom yrket kräver så enormt mycket av en. Det är nog dit vi behöver komma. Att åter igen göra läraryrket är ett yrke att drömma om precis som läkare.

Praktisk prov avklarat!

Den här gången gick det vägen! Jag var så nervös så jag trodde att jag skulle kräkas. Det var länge sedan jag kände på det där sättet inför ett prov. Det var omöjligt att veta innan hur pass väl förberedd man var eftersom både patienten och examinatorn var okänd före provet. Nåväl, jag fick godkänt trots att examinatorn tyckte att jag kunde gjort en hel del av status med patienten i sittande istället för liggande och han tyckte jag missade på neurostatus. Det sa den förre inget om så utfallet blir ju rätt mycket beroende på vem som examinerar. Skönt att ha det avklarat i vilket fall. Jag vill inte göra om provet men skulle gärna se mer av feedback vad gäller både anamnes och status under läkarutbildningen.

Njurmedicin

Ja nu är nästan placeringen på njurmedicin färdig. Njurmedicin kommer att bli den sista intermedicinska specialiteten vi kommer att vara på. Det här med intermedicin tycker jag är rätt knepigt. Långa ronder och ofta komplicerade multisjuka patienter. Mycket att hålla reda på och allt hänger ihop. Det känns rätt övermäktigt i nuläget. Ronden tar hela förmiddagen och sedan springer man runt och hälsar lite på patienterna. Man måste alltså gilla att sitta instängd långa stunder i ett kanske fönsterlöst läkarrum. Helt uteslutet är det ju inte men tror att jag hellre vill bli något annat än intermedicinare. Det är en stor fördel att det finns så mycket varierande arbetsuppgifter inom läkaryrket. Det är väl också därför det är så svårt att avgöra vilka som är lämpliga för läkaryrket via intervju och personlighetstest eftersom alla personlighetstyper behövs. En labläkare behöver ju gilla helt andra saker än en narkosläkare till exempel.

Underkänd

Jag fick inte godkänt på mitt praktiska prov. Examinatorn tyckte att jag inte fick fram anamnesen tillräckligt bra. Det kom fram när han frågade att patienten hade flera ytterligare sjukdomar som han inte hade berättat om för mig. Ja, det är bara att se framåt men rätt jobbigt känns det.

Praktiskt prov + utvecklingssamtal

Idag ska jag ha praktiskt prov. Jätteläskigt. Anamnes och status ska granskas. Jag har inte haft så mycket möjlighet att plugga eftersom hela familjen haft influensa. Å andra sidan vet jag inte vad man skulle ha fokuserat på eftersom patienten kan ha vilken åkomma som helst. Det får bli som det blir. Ska springa på utvecklingssamtal nu på morgonen och sitta där och försöka se ut som en mogen och lugn förälder :)

T8

Ja, så har jag börjat termin 8. Nu är det precis tre terminer kvar om allt går vägen. Vi ska läsa infektion den här terminen vilket jag tycker verkar väldigt intressant. Infektionsveckorna är väldigt ambitiöst upplagda med föreläsningar till kl 16 på skärtorsdagen vilket går ihop sig så där med dagis som stänger kl 15.

Hur intressant jag än tycker det är så känns det lite tungt och segt just nu. Vill bli klar samtidigt som jag ju visst inser att jag behöver läsa de återstående kurserna också. Fler med mig verkar börja känna sig otåliga så kanske är det här ett fenomen som uppstår under sista tredjedelen av en lång utbildning. Äldsta dottern frågade under veckan när jag skulle börja jobba och insåg att jag blir klar till sommaren nästa år. Både ingen och lång tid fram till dess. Vi ska också läsa onkologi, urologi och klinisk kemi under kursen. Jo, det blir nog bra det här. Gäller att försöka beta av en sak i taget och fokusera på här och nu. Är det det som kallas mindfullness? :)